Att tassa till SkaparKatten…

För oss katter är döden inget slut. Vi har vandrat mellan världarna redan i våra nio fysiska liv, och vi fortsätter så, på katters vis. Men alltid kommer den tunga stunden då vi måste lämna de människor och katter vi älskar, och lyda SkaparKattens kallelse att göra den där sista resan. Det sker hela tiden, och det är inget vi kan ändra på.

De människor som älskat och vårdat oss blir kvar med sorgen, saknaden och förlusten. Många gånger undrande om man gjort det rätta eller om man gjort tillräckligt. Smärtan är lika stor att förlora en kattunge som bara blivit några veckor som att mista den man delat katthem med i tiotals år. Och sorgen är priset man betalar för att få älska någon så…

Men jag har en hälsning till alla dem som idag sitter vid en tom kattkorg eller kanske med skälvande händer och tårvåta kinder bäddar en kattstor grav:

Vi lämnar dig aldrig!

Den kärlek du har gett mig, kommer att hålla en gnista av mig kvar! Den kommer alltid att brinna i din närhet, och när du lyfter upp och klappar en annan katt, med dina mjuka händer som smekt mig så kärleksfullt, då kommer varje ömsint beröring att fortplantas också till mig.

Och i den kattens förnöjda ögon kan du se, om du tittar noga, den där lilla lågan som en gång var jag. Hos varje katt du möter, och kanske hos en ny katt som kommer att dela sitt liv med dig, kommer du att se den där glimten av det Eviga Livets Katt, där jag är nu.

Någonstans i alltets gåta finns minnets ekon, som kan låta dig behålla allt det fina och det svåra vi upplevde tillsammans. Men där finns också sången som jag spinner för dig, och som aldrig kommer att tystna. Om du lyssnar noga, kommer du att kunna höra den precis när du vill, kärlekens sång från din älskade katt, som älskar dig tillbaka.

Och när stunden kommer, är det gott för en katt att få gå över Bron… Just idag skriver jag detta som en hälsning från lillle Serafim, skygga svarta Elize och den innerligt älskade Sullivan… och många fler ÄnglaKatter stämmer in! ♥ ♥ ♥ ♥ ♥
 

Författare: Wikki

Hej! Det här är min blogg. Med mina fyra tassar, arton klor och yviga svans samt en nyfiken nos förmedlas här mina åsikter, med stöd från mattes knä. Där ser jag självklart till att skriva sanningen. Och hur det är att ha två människor som behöver en fast tass. Men nu är det dags för min dagliga promenad ute och den tänker jag inte gå miste om, inte ens för er skull. //Wikipedia Visa alla inlägg av Wikki