Men ibland blir jag så besviken… och det är när någon lovar något men det sedan inte blir av. Vilket inte spelar så stor roll när det gäller mig själv, för jag har det bra och har också tillräckligt för att dela med mig av, vilket jag gör.
Ibland lovar någon att fixa eller skänka saker som ska vidare till katthem eller säljas till förmån får katter i nöd. Och så glömmer de bort det.
Samtidigt tycker jag att det är alldeles pinsamt att påminna… ”Du lovade att…” – det verkar ju så sniket! Eller är jag för finkänslig? Så det är ju lika mycket mitt eget fel.
Ska jag göra en kom-i-håg-lista kanske i fortsättningen? Med lite kryssrutor som kan bockas av när jag skött ”min del av avtalet”? För lite ansvar ligger ju på mig också?
Faktum är att det som gnager mig mest är bloggen som lovade mig en intervju med en äkta lagårdskatt, och jag skickade fint ställda frågor, men fick aldrig något svar…
Jag vet hur du känner. Man blir ju lite lurad, men samtidigt så vill man ju inte ”tjata” för man tycker det är för sniket. *suckar*
Precis! Själv försöker jag vara noga med att följa upp när jag lovar saker. Klöser ett minneskryss i dörrposten och försöker sedan komma ihåg vad det betydde…
NosPuss Wikki
Man blir så ledsen och besviken oavsett om det är stort eller smått. Framförallt om det är till någon annan..Tasskram
Nej precis – man blir mest besviken just när det gäller något som ska till någon annan… som kanske verkligen behöver det. Lovat är lovat liksom? Jag kanske är tråkig som tycker så? *suck*
TassKram Wikki
Förstår dig precis 🙁 & håller mé…TasseliTass från Oss!
Tack vännen!
NosPuss Wikki