Idag har jag lyssnat på radioprogrammet ”Tendens” reportage som heter ”Att döda ett djur med respekt” – det var oerhört intressant!
Programmet handlar om djuruppfödaren Rolf Axel Nordströms unika och personliga sätt att utan stress och ångest avliva sina slaktdjur efter en metod som han låter både ta tid och omfatta en beslutsam hänsyn till sitt djur, som aldrig ska hinna känna vare sig oro eller rädsla den dag det är dags för det.
Nu kan man ju fundera mycket om det etiska eller moraliska i att döda djur över huvud taget just bara för att äta dem, men eftersom jag är ett rovdjur som själv MÅSTE äta kött och har instinkten att jaga föda för min överlevnad, så är jag för partisk ifråga om den delen. Men jag vill gärna landa i programmet ifråga om den andra delen, nämligen att OM man väljer att äta kött d v s djur, så kan man ju verkligen välja att göra ett seriöst val att äta kött från djur som fått leva goda liv och fått dö så som beskrivs i programmet ovan, utan stress och rädsla. Rolf Axel Nordström är nog en ovanlig djuruppfödare.
Men egentligen var mitt avtramp i detta avsnitt av Tendens inte heller syftat att tänka på matproduktion (Vi katter dödas heller inte för att bli till mat här i landet lyckligtvis.) utan på alla tillfällen när människor av ett eller annat skäl måste välja att avsluta sitt djurs liv, vare sig det handlar om att avliva en sjuk hamster eller att slakta en tupp, och på tanken att till fullo värdera HUR man gör det – HUR man går till väga av omsorg och respekt för själva djurets situation och livs sista minuter…
En olyckssituation eller annan svårt kritisk situation, kanske med ett svårt skadat och plågat djur, lämnar inte utrymme för någon tvekan, utan den som finns närvarande måste göra sitt bästa för att på till buds stående sätt förkorta det lidande som pågår. Man har inget val.
Men i sammanhang där döden är planerad och bokad, vare sig det handlar om slakt eller eutanasi (Dödshjälp i gott syfte) måste det finnas utrymme för att göra avlivningen eller ”den sista tjänsten” på skonsammast och fridfullast möjliga vis. Och ifråga om det har jag märkt att det finns förfärande mycket att förbättra!
Då kommer jag osvikligen in på den ruskiga biten om att det sker att katter som ska avlivas, liksom deras ägare och/eller upphittare, ibland hanteras med en fullständig brist på respekt, i synnerhet när det handlar om myndighetsutövning av somliga djurskyddsinspektörer, poliser och med dem samarbetande länsveterinärer. (Här skulle jag kunna bifoga ett antal olustiga och makabra men sanna historier om katter som avlivas, allt från på bakgården till i hemmet, men jag jamar inte mer än detta!)
Nu är INTE alla av ovan nämnda yrkeskategorier sådana – men det är olustigt att de ens finns!
Varje katthem har förmodligen en ”svartlista” över nonchalanta veterinärer (Lyckligtvis är de inte många, men det finns en här och där!) som kanske inte velat ge en sjuk hittekatt adekvat vård för en enkel åkomma, utan menat att den märkligt nog skulle ha det bättre som avlivad, eller veterinär som ”råkat avliva fel katt, men det var ju bara en hittekatt” och veterinär som nekar en skygg katt akutvård då den är ”ohanterbar”! Våga protestera när sådant händer, våga kräva kvalitét även i den dystra stunden – det är din katt värd!
Det finns ALDRIG någon ursäkt för att en katt ska hanteras som en värdelös sopa, utan att få känslor och utan empati för sin situation. Även en förvildad katt har, om nödvändigt, obestridlig rätt att lämna livet på lugnast, smärtfriast och bekymmerslösast sätt.
Döden drabbar oss alla, men när den gör det vill man att den ska vara så smärtfri och snabb som möjligt, en befriare för en lidande och en rofylld sömn i SkaparKattens Famn, förhoppningsvis när ett långt liv når sitt slut. För människor finns tyvärr inte dödshjälp så som vi djur får den, och somliga beklagar det. Men för en svårt sjuk kisse kan det vara den sista tjänst av kärlek som husse och matte ger den – då vill det också till att stunden blir fin, utan tidspress eller oro. Och mycket viktigt: Utan tvekan! Det är en bra veterinärs uppdrag att då stödja kattens ägare, katthemmets personal eller vem det vara månde.
Helst vill vi, precis som Rolf Axel Nordströms djur, få lämna livet oanande och trygga, på en plats vi är vana vid. Det finns veterinärer som kan ge denna hjälp vid hembesök, och ge möjlighet till ett fridfullt avsked. När det är dags att gå, så rör tassarna vid älskad mark.
Många djursjukhus har ett ”stilla rum” där älskade djur får lämna livet, varsamt hållna av sina kära människor, och där både själva avlivningsbestyren med sprutor och kontroll av det flyende livet sköts med omsorg, varsamhet och pietet. Ett rum där man får tid att ta farväl och där hållare med mjuka pappersnäsdukar visar respekt för den som gråter. På den mindre veterinärkliniken tänder man kanske bara ett ljus, ger en ledsen matte en kram – men omtanken och förståelsen är stor. Kissen bäddas i en fin box och efter kremering finns en urna med askan att hämta för den som vill. Avskedet blir en hyllning till det liv man delat, en ömsint final: Ett bra liv ska få sluta så!
