Matte och jag har tittat på filmer med många olilka katter (Och hundar) som har olika slags ”rullstolar” då ett eller flera ben eller balansen inte fungerar som den ska. Somliga ser bekväma ut och katten ser nöjd och glad ut – men jag undrar: Kan detta vara lyckligt?
När ska man som husse och matte sätta en gräns för vad en kisse som är sjuk/skadats ska genomlida? Vad som är rimligt? Frågan är så ruskigt svår att besvara generellt – ingen vill ju mista en älskad katt. I vissa lägen rullstol JA (som t ex för en tillfällig åkomma) och i vissa lägen absolut NEJ…
Hur ont gör det? Trycker det på magen? Hur går en rullstolskisse på kattlådan? Lever en handikappad misse som släpar bakänden efter sig ett gott kattliv? Beklämmande nog är jag inte alltid säker på att katten själv skulle tycka det… Vad tycker ni?
Blandade känslor…Har sett detta på Tv:n tidigare.
Helt ärligt….Nä,jag tycker inte om det!
Mjau, det är en svår problematik. Jag tycker ju att den här kissen ser väldigt livsglad ut, den är OK. Men andra missar på andra filmer gör mig illa berörd. De lever halvliv bara – är det nog? TassKram Wikki
Usch, så där vill jag nog inte leva mitt liv. Om det vore tillfälligt så skulle det vara en sak, men inte för resten av livet. Jag hoppas husse har styrkan att fatta rätt beslut när dagen kommer. Precis som han gjorde med Snuffe.
Mjau, det är tungt för våra människor att fatta de besluten, men när så krävs litar jag på att deras kärlek är stark nog att välja det rätta! Din husse handlade helt rätt med Snuffe, anser jag. TröstBuff!TassKramar Wikki
Jag håller med om att det är en ruskigt svår fråga. Det är en sak om en katt föds med ett handikapp, t ex blind- eller dövhet, ett halv framben etc. Då vet katten inte om nåt annat och jag tror att den har möjlighet till ett gott kattliv ändå. Däremot att skaffa nån protes åt en illa skadad katt som levt ett ”vanligt liv” – tveksamt. Man har ett ansvar som djurägare att se till att djuret har livskvalitet. Bedöms den inte ha det har man också ett ansvar att låta katten somna in, tycker jag. Med dagens avlivningsmetoder (först lugnande medicin, sedan en spruta till så den somnar in lugnt och fint) tror jag inte det är katten som lider mest av att den somnar in, det är nog matte och/eller husse. Hur sorgligt det än är att mista en katt, så tror jag faktiskt inte det är det värsta som kan drabba katten att somna in.
Mjau, det där med proteser och sånt kan i längden bara vara plågsamt och är en ”människogrej”… I naturen skulle ett så skadat djur dra sig undan och dö. Men visst är det en svår etisk fråga. TassKram Wikki
Detta dilemma fullt av ångest… Ja, det gäller att försöka ta fram den absoluta empatin och lägga ifrån sig all egocentrism… Svårt när man är fylld av svåra och omvälvande känslor förstås… Att ta beslutet att låta en innerligt älskad vän vandra vidare, detta definitiva beslut – det är ju verkligen definitivt, det går inte att ångra sig…!!! Tankarna efter att ha tagit ett sådant beslut, om att det kanske funnit annat att göra, kanske hade veterinären fel, kanske… Allt detta är så oerhört ångestladdat och, ja, man förtsår ju givetvis till viss del att människan tvekar och ”ordnar” för sin älskade vän på exempelvis just det som visas på den lilla filmen. Men, ingen liten kise ska behöva leva ett miserabelt liv för människans tröst!!! Vi tror, och menar, att kontakter med kunniga människor, inte bara veterinärer, utan kattbeteenderådgivare som duktiga Susanne Hellman Holmström, fina medarbetare på katthem och människor som på annat sätt är vana och har mycket goda kunskaper om ”hela katten” kan vara till stor hjälp och nytta när man står inför att behöva ta ett beslut om sin älskade kises öde. Så detta kan kan spridas som ett råd innan beslut…? Massor av varma tasskramar till dig och de dina!!! Hur är det förresten med fina lilla Nova?
Mjau, det är bra att det finns rådgivare som Susanne, en härlig person som vi träffade förra året! Det där svåra beslutet tar vi katter själva ibland genom att visa att vi vill dra oss undan och få frid. Då ska människorna respektera det! Jag hoppas få lite Nova-bilder i morgon! TassKram Wikki
Detta dilemma fullt av ångest… Ja, det gäller att försöka ta fram den absoluta empatin och lägga ifrån sig all egocentrism… Svårt när man är fylld av svåra och omvälvande känslor förstås… Att ta beslutet att låta en innerligt älskad vän vandra vidare, detta definitiva beslut – det är ju verkligen definitivt, det går inte att ångra sig…!!! Tankarna efter att ha tagit ett sådant beslut, om att det kanske funnit annat att göra, kanske hade veterinären fel, kanske… Allt detta är så oerhört ångestladdat och, ja, man förtsår ju givetvis till viss del att människan tvekar och ”ordnar” för sin älskade vän på exempelvis just det som visas på den lilla filmen. Men, ingen liten kise ska behöva leva ett miserabelt liv för människans tröst!!! Vi tror, och menar, att kontakter med kunniga människor, inte bara veterinärer, utan kattbeteenderådgivare som duktiga Susanne Hellman Holmström, fina medarbetare på katthem och människor som på annat sätt är vana och har mycket goda kunskaper om ”hela katten” kan vara till stor hjälp och nytta när man står inför att behöva ta ett beslut om sin älskade kises öde. Så detta kan kan spridas som ett råd innan beslut…? Massor av varma tasskramar till dig och de dina!!! Hur är det förresten med fina lilla Nova?
Mjau, det är bra att det finns rådgivare som Susanne, en härlig person som vi träffade förra året! Det där svåra beslutet tar vi katter själva ibland genom att visa att vi vill dra oss undan och få frid. Då ska människorna respektera det! Jag hoppas få lite Nova-bilder i morgon! TassKram Wikki
Detta dilemma fullt av ångest… Ja, det gäller att försöka ta fram den absoluta empatin och lägga ifrån sig all egocentrism… Svårt när man är fylld av svåra och omvälvande känslor förstås… Att ta beslutet att låta en innerligt älskad vän vandra vidare, detta definitiva beslut – det är ju verkligen definitivt, det går inte att ångra sig…!!! Tankarna efter att ha tagit ett sådant beslut, om att det kanske funnit annat att göra, kanske hade veterinären fel, kanske… Allt detta är så oerhört ångestladdat och, ja, man förtsår ju givetvis till viss del att människan tvekar och ”ordnar” för sin älskade vän på exempelvis just det som visas på den lilla filmen. Men, ingen liten kise ska behöva leva ett miserabelt liv för människans tröst!!! Vi tror, och menar, att kontakter med kunniga människor, inte bara veterinärer, utan kattbeteenderådgivare som duktiga Susanne Hellman Holmström, fina medarbetare på katthem och människor som på annat sätt är vana och har mycket goda kunskaper om ”hela katten” kan vara till stor hjälp och nytta när man står inför att behöva ta ett beslut om sin älskade kises öde. Så detta kan kan spridas som ett råd innan beslut…? Massor av varma tasskramar till dig och de dina!!! Hur är det förresten med fina lilla Nova?
Mjau, det är bra att det finns rådgivare som Susanne, en härlig person som vi träffade förra året! Det där svåra beslutet tar vi katter själva ibland genom att visa att vi vill dra oss undan och få frid. Då ska människorna respektera det! Jag hoppas få lite Nova-bilder i morgon! TassKram Wikki
Detta dilemma fullt av ångest… Ja, det gäller att försöka ta fram den absoluta empatin och lägga ifrån sig all egocentrism… Svårt när man är fylld av svåra och omvälvande känslor förstås… Att ta beslutet att låta en innerligt älskad vän vandra vidare, detta definitiva beslut – det är ju verkligen definitivt, det går inte att ångra sig…!!! Tankarna efter att ha tagit ett sådant beslut, om att det kanske funnit annat att göra, kanske hade veterinären fel, kanske… Allt detta är så oerhört ångestladdat och, ja, man förtsår ju givetvis till viss del att människan tvekar och ”ordnar” för sin älskade vän på exempelvis just det som visas på den lilla filmen. Men, ingen liten kise ska behöva leva ett miserabelt liv för människans tröst!!! Vi tror, och menar, att kontakter med kunniga människor, inte bara veterinärer, utan kattbeteenderådgivare som duktiga Susanne Hellman Holmström, fina medarbetare på katthem och människor som på annat sätt är vana och har mycket goda kunskaper om ”hela katten” kan vara till stor hjälp och nytta när man står inför att behöva ta ett beslut om sin älskade kises öde. Så detta kan kan spridas som ett råd innan beslut…? Massor av varma tasskramar till dig och de dina!!! Hur är det förresten med fina lilla Nova?
Mjau, det är bra att det finns rådgivare som Susanne, en härlig person som vi träffade förra året! Det där svåra beslutet tar vi katter själva ibland genom att visa att vi vill dra oss undan och få frid. Då ska människorna respektera det! Jag hoppas få lite Nova-bilder i morgon! TassKram Wikki
Anser att detta är stor egoism. Livskvalitet bör i allra högsta grad även gälla våra Pälsklingar.
Stackars lille misse.
Kramar o nospussar till er Nalle
Mjau – om man bara kunde vara säker på att detta är vad KATTEN vill, då vore det ju en sak. Men frågan är om kattlivet är så värst lyckligt… *suck* TassKram Wikki
Precis som handikappade människor i rullstol har rätt att leva så har katter det med anser jag! Katten såg ut att må jättebra, inte ett dugg sjuk, att den inte kan röra bakdelen hänger inte ihop med hjärnan den kan känna stor glädje ändå. Har man bara tålamod o tid för en handikappad kisse kan den få ett fint liv i alla fall. Man ser att den inte lider – det vore skillnad annars!
Kram Sara.
Mjau, det är som jag sagt förut: Kan katten ha ett drägligt liv – tvätta sig, gå på lådan, inte ha ont, leka = OK… Men en misse som inte kan röra sig annars, kanske måste ha blöja, kan ha jobbigt = inte OK. Det är ändå för KATTENS skull vi måste ha fokus. Den måste må bra – när man ser andra liknande filmer med missar som släpar obrukbara bakkroppar efter sig och de ser avmagrade, smutsiga och lidande ut = NEJ… Hur ont det än gör i hjärtat… Men inget är bara svart och vitt i sådana här saker. *suck* Tänk om man kunde bota dem alla! TassKram Wikki
Om man ens misstänker att kisse lider bör man INTE låta den dra runt som denna.. Det finns stunder då man kanske måste släppa greppet 🙁
Attans svår fråga! Kram Jam o Spinn
Mjau, det ska ju helst finnas utrymme för frågan om katten kan leva gott med sitt handikapp, då är det helt ok – men katten ska inte plågas bara för atthusse/matte har svårt att släppa taget…. NosPuss Wikki