Det här är mitt SommarProgram

Hej, jag heter Wikki Bloggkatten Kajtner. Jag är nästan som alla andra, bortsett från att jag är bara 7 år gammal och är en katt. En katt som bloggar, som skriver ord som far vidare… och gör en massa andra saker som kanske inte är så vanligt att katter gör – och då menar jag inte alls de saker som tillkommer i kattlådan!

Att få ett  SommarProgram, det är det ju många strävar efter. Själv har jag inte haft en tanke på att få det – jag är ju BARA EN KATT – och eftersom jag just därför, och i brist på aktningsvärd status, aldrig kommer att få jama ett sommarprogram, så gör jag ett själv, här och nu på egen Tass: Det här är mitt SommarProgram! Varför vänta på det outgrundligt ouppnåeliga?! Hellre ta det i egen tass!

Vi börjar det med första låten, det ska ju vara musik också:
httpv://youtu.be/b7FMVMmp7KA

Och nu förstår ni nog vad mitt program ska handla om: De små som inte har någon röst, de oönskade hemlösa katterna! De som inte syns, inte värderas och inte får finnas… De som jagas bort, misshandlas, svälter, lider, avlivas och glöms. De som är söta en kort stund i sitt liv och som sedan bara blir vanliga katter som ingen vill ha.

Det står så på Örebro katthems kattpärm som försättsblad:

Och hur många gånger ställer sig inte alla vi i katthemsbranschen den frågan: Varför vill ingen ha den här underbara katten? Varför lämnar man den intejpad i en tvättkorg på en rastplats, slänger en påse med fyra kattungar LEVANDE i en sopcontainer, eller kastar ut en katt ur en bil i full fart på motorvägen? Hur är man funtad som flyttar, bär ut allt, låser dörren och lämnar KVAR sina katter? Ibland hjälplösa utomhus, ibland t o m kvar i den tomma bostaden…

Men faktum är att här, med mitt SommarProgram, ska jag ge några katter evigt liv – eller nästintill i alla fall: För så länge någon minns dig levande, så lever du, om än i minnet…
httpv://youtu.be/_1tTCJtpN3s

Därför ska jag nu berätta om en av många katter som påverkat hela min inställning till hittekattlivet och som är ett exempel på hur tungt det kan vara:

Det var i månadsskiftet juli/augusti 2010 som det kom ett akutlarm till Örebro katthem om en katt i mycket dåligt skick som setts på soptippen i Stora Måle i närheten av Lindesberg. Det var verkligen en sorglig syn som mötte katthemspersonalen som åkte dit:

Fångad i ett stinkande pansar av päls fanns en utmärglad liten katt… Efter veterinärvård och rakning fanns det kvar en mager parvel på knappt 1,8 kilo med förtvinade benmuskler – du kan läsa mer om detta tragiska här. Så här såg hon ut utan pälsblocket:

Så illa kan det bli för långhåriga katter som inte får hjälp med pälsvård. Det var över huvud taget otroligt att hon kunde stå upp – det tog flera veckor innan hon ens kunde räta ut bakbenen! Och Rafaela njöt verkligen av att efter rakningen kunna tvätta sig, men först efter ytterligare någon vecka vågade jourmatte ta påfrestningen med ett ordentligt bad:

Nu kom det fram en vacker silverfärg och söta päls-moonboots… Så småningom växte en vacker päls ut och i december adopterades denna skönhet av sin nya familj:

Nu fick hon namnet Felicia – Fela… och massor av kärlek! Hon var fortfarande ganska stel och hade svårt att hoppa, men tränade sig och i mars kom fina bilder på en lycklig katt som nu kunde hoppa lite mer!

Så det var med sorg i hjärtat vi sedan läste mattens hälsning senare till Katthemmet: ”Fela finns inte längre bland oss på jorden. Hon hade så långt gången struma så det inte gick att behandla, så vi tog beslutet att låta henne somna in idag. Nu springer hon uppe i katthimlen och behöver inte ha ont längre.” Rafaela – Fela hade fått flera otäcka krampanfall och blev snabbt mycket sjuk. Veterinären hade också sett att hon fått ont i sina höfter igen. Det var svårt för hennes människor att ta beslutet, men kärleksfullt av dem att låta henne tassa till SkaparKatten. Men vi katter vet att sådant måste ske ibland…

Alla katter som vi mister i vår vänkrets blir ÄnglaKatter och de vakar tröstande kring matte, husse och jourmatte och alla som de håller av… De ger tillbaka av kärleken de fått.

Och så innerligt önskar vi katthjälpare alltid att vi kunnat ge dessa olyckligt lottade katter mer tid i kärleken, mer tid i tryggheten och ett långt gott liv, sådant som det var ämnat från början! Men de hemlösa katterna är så otroligt många och så ofta kommer hjälpen för sent…

Det är ju bara att lämna katter till ett katthem, tänker du och de flesta människor. Men det är inte så bara… Antalet hemlösa katter och nödlidande hjälpbehövande katter är ett mörkrets tal, ogripbart både för oss som jobbar i katthemsväsendet och för djurskyddsmyndigheten. Det nämns siffror på 100 000 hemlösa katter i Sverige, men jag tror att siffran är MYCKET större!

Vad som skapar denna mängd nödlidande katter som faktiskt far mycket illa i samhället är en kombination av faktorer: Slarviga oansvariga kattägare som inte kastrerar och håller koll på sin katt, tanklös avel på ”söta katter”, kattsläktets egen fertilitet och förmåga att leva i skuggzonerna kring människan – samt tyvärr kattens låga status och värde.
httpv://youtu.be/Qit3ALTelOo
Visst finns det många som älskar sina katter oerhört, trots en mängd later och kattsliga bekymmer – människor som fördrar att torka kiss från en misse som slarvar med lådan, som accepterar beteenden som skygghet, som jobbar med livslånga medicineringsbehov och som njuter trots serenader klockan 4 på morgonen. Vi önskar bara att fler hade denna okrossbara kärlek att ge, inte bara när katten är en söt liten unge, utan ända  tills den är en stapplig gamling också. En katt är ett åtagande för HELA dess liv – kanske i 15-20 år!

Hur kan man då hjälpa?

Vännerna Dui och Deco ställde den här kloka frågan till mig för ett par år sedan: ”Vi stödjer vårt lokala katthem och några till och har tagit på kattspanarglasögonen för att se om vi har någon hemlösing häromkring. Kan inte du Wikki skriva lite om var och hur man ska se sig omkring?” – och svaret gäller lika mycket idag:

Ofta rör sig mängder av katter i alla miljöer, så väl i stad som på land, men de flesta är som sagt väldigt osynliga. Somliga märker man inte av förrän fotspåren i snön avslöjar deras närvaro! Förvildade skygga katter kan ligga orörliga och trycka i busken utanför ditt jobb varje dag utan att du ser dem!

Men skulle en katt komma i din väg på ett eller annat sätt, och du befarar att den saknar ägare eller är på rymmen, så finns det många saker man kan göra… Dock, är det en rädd katt så kan det behövas fälla för att fånga den, eller ett långvarigt och tålmodigt matande! Och man ska då komma ihåg att svensk lag idag anser att har man börjat på regelbunden basis utfodra en katt, så har man underförstått åtagit sig ansvaret för den och anses vara dess ägare! (Då är att sluta mata den dessutom jämställt med djurplågeri.)

Men man får börja med att göra en bedömning av den katt man ser:
1 – Om katten är social, kontaktande och kelig, så är chansen större att den har en ägare någonstans.
2 – Är katten i gott hull dessutom, så är det än mer troligt att den hör hemma hos någon.
3 – En katt som är i dålig kondition, mager och tufsig, är troligen på villovägar eller övergiven. Tigger eller letar den mat och försöker komma in i värmen/skydd så kan den vara i behov av hjälp.
4 – Även en annars tam och människovan katt kan vara rädd och reserverad om den hamnat vilse i en skrämmande miljö. Det kan alltså vara svårt initialt att avgöra hur skygg eller hanterbar/ohanterbar en katt är utan att ha haft närmare kontakt med den under lugna former. En mycket skygg katt kan alltså vara grannens tamis!
5 – Utefödda och riktigt förvildade katter ser du nästan inte alls. Man kan ana sig till dem på platser där de söker efter mat vid uteserveringar, sopstationer och andra skräpställen där en matrest kan hittas. Ofta har de många tecken på ohälsa – smutsiga ögon, toviga pälsar, öronskabb och infektioner. Man hittar dem först när de är i så dåligt skick att de inte hinner ta sig undan, sorgligt nog.
6 – Att en katt har halsband är INTE en garanti för att den har ägare! Det finns folk som flyttar ifrån eller slänger ut sina katter ändå!
7 – Hittar man en honkatt ska man kolla spenarna. Om de är mjölkfyllda eller kala runtom kan hon vara digivande och ha ungar i närheten, som bör tas om hand! (Du får INTE ta en lakterande kattmamma från sina ungar!)

Har du en tid iakttagit en främmande katt där du bor eller arbetar kan det vara en god idé att höra sig för med omgivningen om någon känner till den, och vet något om den. Polis, katthem och grannar kan vara till hjälp, men man får vara beredd på att göra en hel del research själv. De flesta kan ju lyckas att få en hyfsat bild av katten med mobilkameran och då kan identifiering också underlättas! Lägg lappar i brevlådor och sätt upp flyers på anslagstavlan i närliggande butiker/hos företag!

Lyckas man fånga/få kontakt med katten är det viktigaste att kolla eventuell ID-märkning och kontakta ägare som förhoppningsvis finns registrerad. I fall 1 + 2 och om ID-märkning saknas kan en annan metod vara att sätta på den ett kattsäkert halsband och skriva ”Äger du denna katt, ring till XXX” och låta katten gå ut igen.

Håller sig katten på avstånd kan matning och fångst med fälla vara nästa steg. Det kan ju kännas bättre för samvetet att råka fånga grannens märkta men skygga katt en gång, än att ha en svältande hemlösing gå ute över vintern och svälta och frysa!

En hemlös katt håller sig ofta gömd under dagen men söker efter mat när det är mörkt. Om det regnar är chanserna små att se den. Katter håller sig undan vid dåligt väder och ligger och trycker i skydd. Gå ut och spana på kvällar och nätter! Prata med personer som är ute på kvällarna och rastar hund – de ser ofta mycket mer med hjälp av sina hundar.

Ställ ut mat under buskar eller balkonger varje dag i området där du tror att katten befinner sig. Kontrollera om maten är rörd dagen efter. Om katten hittar ett matställe är risken mindre att den flyttar på sig. Ordna något skydd mot väder och vind om möjligt, t ex en låda att krypa in i. Tips hur man gör kattkojor finns i min sidokolumn och här på Hittekatter. Mer övrig information om vad du kan göra finns här hos katter.nu.

Tar du in en upphittad och misstänkt hemlös katt i ditt hem ska du anmäla detta till polisen, då katter kan vara efterlysta hos dem. Katten registreras som hittegods hos dig om någon ägare hör av sig. Är katten sjuk, skadad eller i dåligt skick bör du även hjälpa den att få vård snarast. Ta kontakt med närmaste katthem för att få råd, om du inte kan lösa det själv. En skadad katt kan polisen hjälpa till att köra till närmaste akutveterinär eller djursjukhus. Här finns mer tips hos KattpolisenIFokus som också är en bra sida där man kan anmäla upphittade katter!

Så gör som Dui och Deco: Stöd Ditt Lokala Katthem! Hör med katthemmet om de vet någon utegående kisse som behöver hjälp – det kanske finns någon i just din hemtrakt! ♥

Ni som läst det föregående har ju noterat att jag INTE skrivit ”Lämna in katten till närmaste katthem” för riktigt så enkelt är det inte!

Och varför? Jo, katthemmen är som regel fullbelagda i stort sett året runt! Inte bara den hemlösa kissen som du matar och vill rädda finns där ute – utan mängder av katter i alla åldrar och skick. Sommaren föder och göder katter… Sedan kommer hösten och det blir magrare med mat ute – det är början till den svåraste tiden på året, och det är när kylan kommer som vi ser hur mycket behov av katthems- och jourhemsplatser för de katter som då visar sig, som behövs!

Tyvärr kan inte katthemmen heller ”hålla tomma platser” för höstruschen – det fylls på så otroligt med katter hela tiden, och det gäller för katthemmen att prioritera katternas status efter många urval: Är de mycket små/magra/sjuka/i farlig miljö/mammalösa/hotade?

Den som är intagningsansvarig på ett katthem måste samla mängder av information, och avgöra vilka katter som kan hämtas in – det krävs karantän i någon form och kanske ofta sjukvård, vilket inte alltid vem som helst kan sköta. Och sanningen är att det kan finnas 50 – 70 eller 100 katter som står i kö för att få komma till katthemmet! Det är tungt att behöva säga ”Nej, vi kan inte ta emot katten just nu!”

Kicki, som sköter intaget på Örebro katthem tipsar: Vad man INTE gör är att plocka in en katt, ringa ett katthem och säga: ”Jag måste bli av med katten på en gång!” och dessutom hota med avlivning! Ring katthemmet först och hör hur det ligger till med platser innan istället, och fundera på vad kan jag själv göra om inte plats finns. Hur kan jag hjälpa till!?

httpv://youtu.be/bNuL-i2p_B8
Det finns alltså fler hemlösa katter runtom om oss än vad katthemmen klarar. Det skulle behövas oerhört många fler katthem, och mer stöd till dem som finns, om alla katter skulle få en chans. Så för att lösa problematiken är din hjälp oumbärlig!

Ta inte som självklart att ditt närmaste katthem kan ta emot katten. Och hota ALDRIG med avlivning! Det hjälper inte det minsta. Vill du rädda en katt, så har du tagit ett ansvar, och avlivning är inte ett argument för att ta det ifrån dig!!!

Om du tar hand om en katt, gör i först vad du kan för att själv trygga dess situation – ta hem den till dig eller ordna annan hemlösning, eller mat/skydd där den finns. Kontakta katthemmet för att tala om var katten finns och ta emot råd. Många katthem bidrar med mat, sand och veterinärvårdskostnader, om man ställer upp som tillfälligt hem/jourhem. Räkna med att det kan ta lång och obestämbar tid att få katten omplacerad, och innebära en hel del arbete. Vill du verkligen hjälpa katten, så är det ju värt det! Var beredd på att göra det mesta jobbet själv – köra till veterinär, avmaska, klippa pälstovor och träna med kattlåda och sociala färdigheter.

Kicki berättar: Många sitter med stora hus och kan inte ens tänka sig använda ett litet rum för att hjälpa. ”Jag har ju egna katter” är deras vanligaste svar. Spelar ingen roll om man har egna katter om man då kan använda ett rum för de hemlösa så kan man hjälpa till!

Kanske kan du avdela ett särskilt rum i ditt hem för hittekatten? En vanlig fördom är att katter skulle lida om dom bara får vara inne efter att ha varit vana att vara ute. Många tror att katten behöver ha möjlighet att gå ut eller vara i hela huset – men jag lovar, jämfört med alternativet att gå frysande och svältande ute, så nöjer sig kisse med en vrå, bara den är inne i trygghet och värme!

Och när hittekatten en vacker dag kommer upp i din famn, med klar blick igen, ren päls och mätt mage – då har du redan fått belöningen som ersätter allt arbete! Kanske är det inte ens säkert att du vill lämna den ifrån dig då… ♥

Så stöd Ditt Lokala Katthem redan nu! Ring och fråga vad de främst behöver! DU behövs!

Nu tar vi lite musik igen:
httpv://youtu.be/vEg4SEch27w

Och fundera en stund på hur det ser ut ur kattens synvinkel:
IDAG RÄDDADE JAG EN MÄNNISKA:

Hennes ögon mötte mina då hon kom gående nedför katthemskorridoren, intensivt sökande spanande in i varenda kattbur… Jag insåg omedelbart hennes desperata längtan och bara visste att hon behövde min hjälp! Jag lade mig ned och rullade över på sidan och visade magen lite inbjudande – bara lite lagom, så att hon inte behövde känna sig orolig för att komma närmare.

När hon stannade utanför min bur ställde jag mig medvetet så att jag skymde den där lilla olyckan jag hade gjort längst in i buren. Jag ville inte att hon skulle se att katthemspersonalen inte städat min låda idag. Ibland har de så väldigt många katter att hjälpa, att de inte hinner allt – och jag ville inte att hon skulle tycka att de var slarviga.

När hon läste på mitt inskrivningskort på dörren hoppades jag att hon inte skulle bli alltför ledsen över mitt sorgliga förflutna. Själv har jag ju bara den hoppingivande framtiden att se fram emot och jag vill ju verkligen vara till positiv förändring i någons liv…

Hon satte sig ned på huk och gjorde små lockande ksss-ksss-ljud till mig.

Jag buffade med nosen, sedan huvudet och hela sidan mot dörrnätet för att göra henne glad! Mjuka fingrar började klia mig bakom öronen, under hakan – den här kvinnan var verkligen i desperat behov av en vän!

En tår rann nedför hennes kind och jag sträckte ut tassen för att försäkra henne om att allt skulle bli bra! Strax öppnades min burdörr och hennes lysande leende var så lättat när jag omedelbart hoppade upp i hennes öppna famn! Jag tänkte lova henne allt mitt beskydd och att alltid vara vid hennes sida, lova att göra allt jag bara förmådde för att få henne att behålla det där strålande leendet och kärleksgnistan i hennes ögon…

Jag hade verkligen tur att hon kom just till min bur på mitt katthem. Det finns så oerhört många människor därute som aldrig varit till ett katthem ens. Så många människor kvar att rädda!

Jag kunde åtminstone rädda en!

httpv://youtu.be/2l7wzOaODYQ

Nu ska jag berätta om en annan katt:

Vi katter observerar en hel del hos våra människor. Det som de ofta inte vet, är att vi kan se rätt igenom dem, ända in i själen. En människa kan aldrig förställa sig inför en katt – vi katter ser den sanna människan.

Det är därför det händer ibland att vi vänder ryggen åt somliga och kryper upp i famnen på andra. Och konstigt nog är det utan urskiljning på deras status eller framgång. Vi katter vet vad en god människa är…

I en stad som jag inte nämner vid namn fanns en hemlös man. Han var inte alkoholist eller missbrukare – han var bara en sådan där som faller utanför ramarna i samhället. Följdaktligen hade han ingen bostad och alla sina ägodelar drog han med sig i en gammal barnvagn. Var han sov och var han fick mat var det ingen som visste. Skäggig och smutsig gick han och plockade tomglas i parken och sällan pratade han med någon.

I hälarna på mannen gick alltid en stor grårandig katt. En blankpälsad ståtlig katt med vita tassar. Den följde honom överallt och gick han in i en affär satt den under vagnen och väntade på honom. När det regnade fällde mannen upp sufletten på barnvagnen och katten hoppade in där. Själv gick han blöt i regnet och tycktes inte märka av det.

Det märkliga var att ingen någonsin bråkade med mannen, eller rörde hans vagn med katten. Det var som om han inte fanns, var osynlig. Han sökte heller ingen kontakt med människorna.

Så en dag stod han på tröskeln till veterinärmottagningen. Katten var sjuk och behövde vård. Mottagningen var på stans finaste djurklinik och mannen stod snart utkastad på gatan igen. Hur många veterinärer han gick till vet jag inte, men till slut knackade han på en liten bakdörr till en nystartad verksamhet i anslutning till hemmet hos en ung familj, rätt sent på kvällen. Mamman öppnade med ett litet barn på armen. Med en snabb blick konstaterade hon kattens tillstånd, och innan mannen ens hann säga något, lämnade hon över barnet till ett äldre syskon och gick ut och låste upp till sin lilla sjukstuga.

Katten hade hunnit bli riktigt dålig, den hade skadat sig på något i ljumsken och fått en infektion som gått över i allvarlig blodförgiftning. Mannen var sorgsen över att inte ha hittat eller sett skadan i tid, det var det enda han sagt. Hon sövde katten, öppnade och gjorde rent det komplicerade såret – den fick dropp och antibiotika, sårvården tog tid eftersom skadan var djup. Timmarna gick och så var det bara att vänta och hoppas.

Veterinären gick in i huset och hämtade en termos kaffe och en filt. Det lilla trånga väntrummet fick bli plats för dem båda att vaka och vänta. Katten låg på en värmedyna och bara andningen visade att den levde. Mot morgonsidan somnade de trötta människorna, hon i en stol och han på golvet med kattens dyna mellan armarna.

När morgonen kom vaknade båda av att barnen stod på tröskeln och klappade katten, som kravlat sig upp och vingligt gick omkring. Den minsta flickan tog beslutsamt mannen i handen och bjöd in honom på frukost. Katten fick lägga sig tillrätta i sin älskade barnvagn och i den följa med in i huset.

På något sätt bestämdes det att de båda skulle stanna i ett litet gästrum tills katten blev helt frisk. Mannen sade fortfarande inte många ord, men det märktes att barnen tyckte om honom och han dem. Han visade sig vara händig med mycket, och på små osynliga sätt tackade han familjen: Trädgården som vuxit igen blev ansad… skräpet på baksidan av garaget försvann. På bara några få dagar blev väldigt mycket ordnat som de själva inte haft tid med. Barnen hade väldigt roligt och katten – ja, han mådde som en prins. Och blev helt frisk.

Nu var stunden inne för förändring, tänker ni?

Nej, man ändrar inte en människas levnadssätt så enkelt. Visst kunde man ha tyckt att det vore logiskt, men… Katten och den säregne mannen återvände till sitt vandrande liv med barnvagnen som hem. De var och förblev vandrare. Ingen visste var de sov eller fick mat. Han pantade sina tomglas och den ståtliga hankatten tassade efter. Vart de tassar idag är det ingen som vet.

Men veterinären – som idag har en lite större mottagning och lite större familj – hade under många år en magisk trädgård som på nätterna helt verkade sköta sig själv.

Hon tänker tillbaka och säger: ”Jag såg inte en otäck uteliggare – bara en man som satte omsorgen om katten före sig själv. Och när katten litade på honom, då gjorde jag det också. Än idag vet jag inte hans namn eller vem han var. Och vem vet – ibland vandrar Vår Herre bland oss, sägs det, förklädd…?”

Vad vill jag då säga med detta?

Jo, många saker:
– TAG VARA PÅ TILLFÄLLET! Katten du möter kan leda till att du hittar inte bara den, utan nya människor, nya vänner och nya upplevelser. Allt kan hända!
– BLUNDA INTE! Den magra strykarkatten på din gård kanske inte har någon annan som ser den Så vad kan du göra?!!
– VÄNTA INTE, TVEKA INTE, AGERA! Du är stark, du är klok och du KAN mer än du anar!
– STÖD DITT LOKALA KATTHEM! Bli månadsgivare, jourhem eller volontär. All hjälp behövs – för det är så många därute som behöver din hjälp att räddas!
– GE ÄVEN DET LILLA! För oss katthjälpare ÄR EN GIVEN FEMKRONA VÄRD MER ÄN EN TUSENLAPP SOM ALDRIG BLIR GIVEN! Och om alla som bara ”går förbi” och försöker se osynliga ut, om alla de lade EN ENDA KRONA i bössan – då skulle den bli full på nolltid! Så enkelt är det egentligen att GE! Det behöver inte vara MYCKET – bara det är något!

Mjau, det här var mitt, Wikkis SommarProgram. En del av det här känner ni igen från min blogg, och grunden i allt jag jamar bottnar i att jag tror på ett bättre liv för katterna där ute i verkligheten – jag tycker om att påverka, ta del och framför allt tycker jag om att ge röst åt dem som inte har någon. Det är inte så mycket en börda eller skyldighet, utan ett sätt att vara. Och om jag jamar tillräckligt högt då kanske det kan bli ett SommarJam på riktigt, vem vet???

Här kommer avslutningsmusiken:
httpv://youtu.be/aFKd0WzMg1Q