Kommer ni ihåg att jag skrev om Chipsy, katten som vunnit Carl-Einar Häckners hjärta, tidigare? Hur han släppte allt, och reste hem mitt i turnén, bara för att hon var sjuk? Den gången piggnade hon till.
Den här bilden togs samma dag som Chipsy fyllde 22 år i början av april:
Det var med Chipsy som det nu är med vår vän Lurrvar – en begränsad tid kvar… I sin krönika ”Katten, Beethoven och jag” beskriver Carl-Einar den sista tiden, ”Inser hur liten jag är…” och i mycket tror jag han skriver för att försöka förstå hur en liten katt kan vara så betydelsefull: ”Vad är det för liv vi för, i en värld, som inte går att förstå, i det stora hela, där det viktigaste är en katt, en närhet, och en relation?” och han planerar en gourmetmåltid till Chipsys födelsedag ”Då ska vi äta frystorkat foder och biff, kyckling och tonfisk. Njuranpassat givetvis. Mellan lite sockerdrinkar och extra injicerat vatten. Det är en anpassning att bli äldre. Så för människor, så för katten.”
De, Chipsy och Carl-Einar, fick några dagar till, och jag har en känsla av att de användes väl. Jag vet att Lurrvars matte och lillhusse räknar dagar och timmar på samma sätt. Och jag vet, någonstans inom mig, att egentligen tar dagarna tillsammans ALDRIG SLUT!
Med det vill jag jama det viktigaste som finns att jama: Matte jag älskar dig!
<3, <3, <3 Att älska och att bli älskad. Nosbuffar
Mjau skönt med människor som förstår att värdesätta det! NosPuss Wikki
Tack Carl-Einar för att du förmedlamar vilken inverkan en katt kan få på ens liv. Hoppas du i sorgen kan känna glädjen av de många år ni fick tillsammans.
Tassar
Katters kärlek är det värdefullaste som finns! NosPuss Wikki