Jag har funderat mycket på hur olika människor ser på katters värde och i förlängningen katters livs värde, kanske beroende på att för mig finns bara ett sätt att se det:
Ett kattliv är det dyrbaraste som finns! Därför syns det också självklart för mig att kattens ägare/husse/matte gör allt man bara kan för att detta liv ska få bli så långt som det bara är möjligt även när katten kräver vård – givetvis sett i en rimlig begränsning att det inte ska innebära också ett förlängt lidande…
Frågan aktualiseras nu när vår vän Lurrvar har en begränsad tid kvar på grund av sina njurproblem. Men han är inte ensam, från ”mitt katthem” i Örebro finns t ex flera andra utadopterade katter med olika slags kroniska sjukdomar som kräver en kontinuerlig vård ”den tid som är kvar” – en tid som man inte kan förutsäga längden på. Ofta handlar det om problem/skador som uppkommit av det hårda liv katterna levt innan de kommit till sina nya hem, och i de fall katthemmet känt till dessa sjukdomar/skador skrivs en särskild klausul in i köpeavtalet så att katthemmet står för vårdkostnader kring dem – en trygghetsgaranti för katten, och något som gör det möjligt att ordna hem för katter som annars många skulle tveka att adoptera.
Detta skapar tid, mertid, livstid, kärlekstid och värdetid för den sjuka katten, en ovärderlig tid att fortsätta andas, spinna, leka och njuta av klappar och sommarens varma solsken! Tid och kärlek som inte kan värderas i pengar…
Här följande text översätter jag fritt från JaneA Kelleys artikel 2013-05-13 på Catster:
Jag lade ut mer än 3 000 $ för att försöka rädda min katt och det fick många att höja ögonbrynen. Har du också råkat ut för gliringar över hur mycket du lagt ut på din katt? Dahlias vård kostade massor – jag skulle gladeligen betala det igen om jag var tvungen!
Förra året kostade akuta veterinärbesök och specialistvård för min katt Dahlia mer än 3 000 $. Det visade sig att hon hade cancer med dålig prognos och hon dog ändå, redan efter två veckor. Jag har tur, jag hade råd och kan låta mina katter kosta vad som krävs. Men även om jag haft låg inkomst skulle jag ha gjort likadant vad det än lett till…
Varför gör jag detta?
Framför allt: Dahlia var inte ett ting. Hon var inte som en möbel eller ägodel som kunde ersättas när den blev sliten. Hon var en värderad familjemedlem.
En del tycker nog det är galet, men jag antar att de är samma sorts personer som bara ser en enda definition av ordet ”värde” nämligen helt relaterat till penningsystemet d v s något har bara ett värde om det kan säljas för pengar! Men ”värde” kopplas också till ordet ”värdering” och om du värdesätter något betyder det också att du håller det högt! Värderingar är också de etiska och moraliska riktlinjer vi lever efter.
Jag värdesätter mina katter och sällskapet med dem. Jag värdesätter hur de får mig att le en dålig dag och hur deras spinnande får mig att koppla av. Jag värderar nöjet de ger när de jagar varann genom huset och skoningslöst anfaller sina myntaleksaker. Jag värdesätter lärdomarna de ger mig i att släppa taget, leva i nuet – och i att ta en tupplur och sova precis när helst det behövs! Jag anser att mina katter är fullkomliga familjemedlemmar som därför ska ha kärlek, respekt och den bästa omsorg jag kan ge, och värdet jag ser i mina katter går långt bortom de kronor de kostat i adoption eller det jag spenderat på deras veterinärvård, mat, godis och övriga omkostnader!!!
När människor tjafsar om at
t man slösar bort onödigt mycket pengar på en katt visar de en fundamental brist på förståelse för det faktum att för många kattälskare är värdet på en katt omöjligt att räkna om i kronor och ören! Det finns helt enkelt ingen värdeskala för att prissätta en levande varelse. Det är så många ogripbara variabler som spelar in: Känslomässiga band, villkorslös kärlek, vänskap och ibland t o m skälet till att man fortsätter leva! Jag känner ett ärligt medlidande för de människor som aldrig kommer att förstå hur katter kan få en att våga sig ut på den, finansiellt och på många andra sätt, tunna grenen – för kattens skull! Redan från första ögonblicket var min katt värd mer än alla pengar i hela världen!
Och i förra veckan fick Cary Tennis en fråga till sin rådgivningsspalt i det känsliga ämnet om en katts värde: ”Vad ska jag säga till min vän som trots väldigt begränsad ekonomi sätter sig i stor skuld för det hopplösa företaget att ge sin katt kanske ett eller knappt två år till att leva?!”
Svaret som gavs var kanske inte det förväntade, men det var ägnat mycket omtanke, och det fick mig att se just LIVSVÄRDE i ett lite annorlunda perspektiv. Jag återger det här något förkortat:
”It may be that your friend’s relationship with his cat is something he truly cannot live without; it may be that he feels something toward this cat that is beyond the understanding of outsiders and without the protection of social sanction or naming. … and perhaps eventually we will come to see that a man’s relationship with a cat is not simply that of a person to a luxury item, but something else, something sacred.
We are not there yet. But we may be some day. Some day we may see that we have a sacred and mysterious relationship with the world and all its living things; …then eventually we may accept as commonplace that a person, at a certain time, may value his relationship with a cat more highly than his relationship with money or other humans. We may see that this relationship is necessary at a certain stage of his evolution. …The spirit of this cat, for instance, may be providing your friend with needed guidance, having perhaps to do with his disability and healing. The cat may be teaching him something he needs to learn. He may be learning, for instance, how to care for another being, so that he can learn better how to care for himself. In fact, it’s possible that, in this sense, his disability and his relationship with the cat are part of the same process of spiritual growth.
So let’s not be too hasty to assume that his expenditure is being wasted. No matter what, he is going to grieve. No matter what, the cat will die. But perhaps the cat has a few more things to teach him yet. Perhaps this is a necessary education.”
Varje katt är ett lån från SkaparKatten. Kärlek och livets lärdom ingår. Att få lite mera tid med den älskade katten – det går helt enkelt inte att sätta en prislapp på…
så sant och så synd om alla dom som inte fått äran att få lära känna en katt och få ge och ta så mycket kärlek som nästan kan bli ofattbar.
Nalle
Mjau och det är synd om dem som älskar katter men är så allergiska att de nyser av en kattbild… NosPuss Wikki
ja hu det måste vara MYCKET värre
Definitivt värre! TassKram Wikki
Går kattens liv att rädda så ska det räddas, kosta vad det kostar vill. Inget snack om saken. Och är det så att livet går att förlänga på ett värdigt sätt utan att det orsakar plågor för katten så ska man göra det också. Men när katten mår dåligt och ingen räddning finns, då måste vi befria den från plågorna hur ont det än må göra i vårt hjärta. För vem vill förlora ett barn? Ja, ett barn, för det är precis vad min katt är för mig.
Mjau jag tror att många håller med dig: Deras katter är deras barn och allra närmaste personer! <3 TassKram Wikki
Majoriteten av alla som har en katt som husdjur ser den som en familjemedlem. Sedan tror jag att det beror på var och ens ekonomiska möjligheter i kombination med vad som är värdighet och livskvalité för katten och tillgång till kompetenta veterinärer som bestämmer hur långt man har möjlighet att förlänga en svårt sjuk/skadad katts liv… Helt klart är att det vore bra om katten är försäkrad. I Italien t ex är det inte alls vanligt att försäkra sin katt och jag är inte helt 100 på att det finns kattförsäkringar. Har sett en sorts försäkring men den var bunden till en viss veterinärklinik, men vanligt är det inte.
Givetvis måste varje kattägare ha sin värdering, med sina valda begränsningar. Men samtidigt ska man ju försöka vara beredd på vad det KAN kosta att ha en katt i alla dess livs skeden, och de flesta klarar ju notan. Men det skrämmande är ju vissa folks fördömande attityd mot dem som av kärlek till sin katt ser kostnaden för vård och omsorg som lika självklar som för varje annan familjemedlem! Lite tolerans och förståelse kostar ju däremot inget… NosPuss Wikki
PS Hur fungerar det för dig att försäkra Nisse då? En svensk försäkring kanske inte gäller utrikes?
En svensk försäkring gäller endast i sex månader vid utlandsflytt. Så nej, Nisse är oförsäkrad i Italien. 🙁 Men han är chippad och vaccinerad och registrerad i alla möjliga register i både Spanien, Italien och Sverige (dvs Chip id märkningsnr). Så liiite ordning på hans gamla matte 🙂 är det.
Mjau, det låter härligt! Jag gissar att han är mycket nöjd med sin ordningssamma matte! <3 TassKram Wikki
.. som ett tillägg på min tidigare kommentar: För att svara på din fråga: Kostnaden för att köpa min katts extra levnadsår vid ev sjukdom får inte kosta mig så mycket att jag måste inteckna mitt hem eller ta ett större banklån.
Som sagt, jag har full förståelse för att det finns gränser, dem måste var och en få ha. Men det är ju just däri som knäckfrågan ligger: Den som väljer att offra ekonomiskt för att köpa tid åt sin katt kan ju faktiskt få höra ett och annat klander – men den enskilde måste ju också få ha SITT val… TassKram Wikki
Ja GIVETVIS är det upp till var och en. Å jag vet precis hur det är att få gliringar för att jag t ex betalar extra för att jag reser med min katt. Alltså ibland undrar man hur folk tänker. Det är mina pengar och min katt och mitt beslut. Så man har ju ibland lust att be folk dra dit pepparn växter.
Mjau, folk reser ju runt med hundar hur mycket som helst, och det kan ju inte vara svårare att resa med katt! Men oförstående respektlösa människor kan jag hålla med om att de hör hemma ”nån annanstans”! *fniss* TassKram Wikki
Det finns en konvention som heter: Protection for pet animals. Den antogs 1987 i Strasbourg.
Jag kan inte låta bli att lägga in ett par meningar därifrån:
”Recognising that man has a moral obligation to respect all living creatures and bearing in mind that pet animals have a special relationship with man;
Considering the importance of pet animals in contributing to the quality of life and their consequent value to society;”
Våra katter och även andra sällskapsdjur har en speciell plats för oss människor. Det är därför vi väljer att se till att de får en god och bra vård när det så behövs. Men vi kan även vända blicken lite annorlunda och se det ur ett statligt perspektiv. Man skulle ju kunna fundera om staten i och med denna konvention har sett att detta kan vi tjäna pengar på. Staten tar ut 25% i moms på djursjukvård. Det blir mycket pengar.
Distriktsveterinärerna styrs av Jordbruksverkets prissättning och de är inte billiga. Kan det även vara så att eftersom man förstår denna speciella relation som vi har till våra djur kan det utnyttjas av veterinärer till att göra mer än vad som behövs. En enkel grej får stora proportioner pga ett ekonomiskt intresse? En enkel ögoninfektion kostar mycket eftersom det anses skall tas både den ena och andra odlingen, samt blodprover? Det värsta är att det kan komma att avskräcka en från att gå till veterinären eftersom det blir så dyrt!
Mjau, man tror ju de facto att en veterinär har en etisk och moralisk plikt att göra det bästa för djuret, inte för sin egen plånbok… Och som kund är man ju i tilltro till experten. Det gör den ovane ”kunden” till ett lätt byte, det är inte många som skaffar en second opinion i en krissituation.Kanske fler skulle vara kollade av de ”kallade”? Suck! TassKram Wikki