Att lära för livet

Jag är en katt med blandad bakgrund. Som alla katter landar jag för det mesta på tassarna. Men jag lär mig nya saker hela tiden. För en smart katt finns ingen gräns!

Mitt liv började kanske inte så bra, jag har flyttat mellan många hem, från Örebro – Arboga – Malmö – Örebro. Jag har varit utekatt, fått ungar och ständigt brutit upp, fast jag är så ung.

När jag kom till husse och matte var jag rätt luttrad och vågade inte tro på så mycket. Hade bott i hem där jag trängts med många katter och inte fått den omsorg jag behövde. Jag var en rädd liten pälshög…

I början spann jag aldrig. Låg aldrig i någons famn, ville inte bli upplyft länge eller bli pysslad med. Jag åt bara mat om någon stod bredvid skålen och vaktade så jag fick äta i fred. Att sova på en säng eller möbel eller kudde var uteslutet. När ingen märkte det petade jag ned tidningar eller gamla brevpåsar från skrivbordet och låg på dem på golvet. Så hade jag varit van att få klara mig själv, bädda där det gick, som inte var upptaget av människa eller annan katt. Jag hade inte haft ett eget namn länge och jag hade kanske inte blivit slagen men heller inte särskilt kelad med.

Den som träffat mig innan jag kommit hit till matte och husse, och sedan skulle träffa mig idag, skulle nog inte känna igen mig – ja om det inte vore för min alldeles speciella färgteckning… Dels för att jag dubblat min vikt men dels för att jag dubblat mitt självförtroende och ändrat beteende helt.

Steg för steg har mina älskade människor märkt hur jag kommit allt närmare ett ”riktigt” kattliv med kel och spinn. Jag fick ett fint EGET namn, Wikipedia. Jag fick många vinkar om hur jag kunde få göra, men de var inte påträngande, utan jag fick våga saker i min egen takt. Ett delmål var när jag äntligen förstod att jag faktiskt FICK komma upp och ligga i sängen hos dem. Eller intill i vardagsrumssoffan. Vara med på så gott som allt. 

Komma ut på promenader, resa på tåg och i bil. Mycket lär jag mig av stora mattes och stora husses katter, när jag varit på landet. 

Sedan försöker jag göra som dem…. de blir aldrig bortfösta från sängen eller famnen eller så. Ibland sover stora husse med Semlan ovanpå sig? Och igår bestämde jag mig för att våga prova Semlan-sov-modellen för allra första gången, när husse låg utsträckt i soffan. Försiktigt kröp jag upp på husses bröstkorg och lade mig tillrätta med huvudet under hans haka. Och somnade. Så lycklig.

Matte satt förundrad och bara tittade på oss i en hel timme. Hon ville inte störa. Å vad jag har det bra!

Författare: Wikki

Hej! Det här är min blogg. Med mina fyra tassar, arton klor och yviga svans samt en nyfiken nos förmedlas här mina åsikter, med stöd från mattes knä. Där ser jag självklart till att skriva sanningen. Och hur det är att ha två människor som behöver en fast tass. Men nu är det dags för min dagliga promenad ute och den tänker jag inte gå miste om, inte ens för er skull. //Wikipedia Visa alla inlägg av Wikki