”Var hälsad, Sotamurra!” jamar Sankte Pelle, och skjuter upp PärlePorten. Snöflingorna gnistrar i Sotamurras tjocka fäll som verkliga stjärnor och hela RegnbågsBron är kantad av frost. SkaparKatten och en hel flock av förut hädantassade vänner står där och väntar. Hennes hjärta slår nu starkt som en klocka och varje millimeter av kroppen fylls av värme och kraft. Hon minns mattes tårar i avskedet men samtidigt fylls hennes själ av en sådan energi och ett sådant jubel: Sotamurra kan inte motstå känslan och gör en sprittande rusning, precis som en lekvild kattunge, rakt mot SkaparKatten och de andra – och så gör hon språng på språng och bara skrattar och spinner om vartannat, med ögonen lysande av lycka! SÅ känns ett helt hjärtas slag! SÅ känns det!
Nya froststjärnor gnistrar runtom dem och SkaparKatten spinner: ”Det är fullbordat!”
I morse satt Sotamurra förväntansfull nedanför mattes frukostbord och väntade som vanligt på sin smörklick. Matte blev glad att se henne orka detta med tanke på hur dålig hon varit bara dygnet innan, med flera timmars dropp hos veterinären på Jourkliniken. Sotamurra njöt av att slicka runt sin smörklick på golvet…
Det var 2006 som Sotamurra hittades i en gatukorsning och kom till sin matte som jourkatt. Snart upptäcktes att den eleganta svarta kattflickan liksom stannade upp och tappade orken ibland, och det visade sig att hon hade ett hjärtfel, förmaks- och kammarseptumdefekt. Men Sotamurra lät sig aldrig handikappas av det – hon gick sin långa fria dagliga promenader, vilade om hon behövde och kom ofta hem med en mus, graciöst framburen på ett sätt som pekade på en ädel raskattgen någonstans i det svarta lurvet! Jourmatte blev matte för alltid – lite mer än 6½ år av kärlek fick de dela – tills idag, när Sotamurra tassade över Bron…
Den fantastiska personalen på Jourkliniken i Kumla mötte under de senaste dygnen Sotamurra och hennes matte med en värme, omsorg och tröst som var helt fantastisk. Sotamurras hjärtfel skulle kunnat ända de lyckliga smörklicksdagarna när som helst, men när hon plötsligt senaste tiden magrade av kraftigt så slog ändå hjärtat troget på – istället fanns där en elak tumör… Sedan gick allt så fort så fort idag från den lyckliga smörklicksstunden tills tassarna plötsligt inte bar och matte grät.
Men Sotamurra bara spann tryggt och mjölktrampade när hon lades i kattbädden i transporten för att resa tillbaka till veterinären en sista gång. Hon hade, de senaste smörklicks-stunderna hemma, noga delat med sig till en annan av mattes skyddslingar. Hon hade lämnat någon efter sig, som skulle ta över och se till att matte inte alls skulle vara ensam med sorgen – eller frukostsmöret…
Som vanligt skriver du tröstansfullt vackert om kattens övergång till Livet Efter Detta – tack! Och tack för bilderna på Sotarmurra, katten som vi här i klostret har kämpat så för de senaste veckorna. Ibland räcker inte bönerna till, ibland måste man ge vika för att Skaparkatten vet bättre. Det gläder mig att Sotarmurras matte blev så väl omhändertagen och att hon hade en vän som fanns där när det Hemska Ögonblicket var inne… att hon slapp vara ensam kvar, när Sotarmurra hade tassat över bron. Vi fortsätter att be, nu för matte – för Sotarmurra behöver oss inte längre…
Kram och nospussar från sr. Carina, klosterkatternas tjänarinna.
Mjau, jag hoppas matte vilar med sina andra kattvänner idag! Det var tungt nog igår! TassKram Wikki