Idag läser jag i media att ”kattmördaren” gripits – en ung man, bara 16 år, har enligt knapphändiga uppgifter erkänt sina handlingar. Jag mår illa långt in i märgen och tänker ”Vad händer med honom sedan?” för jag vet att svensk rättvisa är en sak och den här unga pojkens behov och förutsättningar att relatera till sina handlingar kontra sitt kommande liv blir en helt annan sak, också det en blivande skräckhistoria, är jag rädd!
Jag ursäktar inte hans brott och jag förlåter dem inte. De döda katterna förlåter inte. Men hur når man in i en så empatistörd själ och vänder det till något som gör en ände på hans våld? Kan kriminalvård eller straff leda till det? Vid 16 års ålder är möjligheten att ge direkta straff dessutom begränsad, och han är redan inne i en trasig spiral som pekar mot kommande framtida problem…
Vad bär han i ryggsäcken bakom sig? Varför blev katterna hans måltavlor? Vilka mål kommer han att välja i framtiden? Vad händer sedan?
*morrhårsdarr*
Våld är makt. Den som väljer våldets väg ser sällan tillbaka och bygger ofta egna sanningar om orsak och verkan, rättfärdigar sitt våld och njuter av att skada och förtrycka. Det är svårt för oss vanliga, normalhederliga snälla medelmänniskor att förstå. Våldsmän kan skylla på att de mår dåligt men har sällan insikt om att våldet är något de själva väljer att använda, bara för att de KAN. De bryr sig inte om att det de gör är dåligt, för i deras ögon är det bara en rättighet, ett sätt att uttrycka sin avundsjuka, sitt hat eller sitt ursinne, och det skrämmande nöjet att få andra att krypa.
Det är fullt tänkbart att den som är kattmördaren njutit av sin makt, följt allt som skrivits på nätet och känt sig sedd och magisk, osårbar och osynlig. Katterna – snälla, godtrogna och vana vid vänliga människor – var lätta och tillgängliga offer. Vart kattslakten skulle leda fanns nog få tankar på – bara spänningen och ”framgången” i varje offer triggade till nästa. Hur vidrigt det än varit så var det makt, kanske hämnd och vedergällning, kanske sporrat till mer av rubriker och trycksvärta. Kanske.
Men allt som allt är det sorg över Högsbo, sorg över älskade katter som dött till följd av denna tragiska persons trasiga drift. Och den obesvarade frågan: Vad händer sedan?
Jaam, Wikki. Det är så fruktansvärt sorgligt. För de döda katterna, för gärningsmannen och för gärningsmannens familj. Vi vet ju inte om de försökt få hjälp när de insett (om de gjort det) att barnet inte fungerat ’normalt’, alltså i enlighet med den etik och moral som ska vägleda oss för att ett samhälle ska fungera. Det finns åtminstone två scenarios: 1) man har inte sett, velat se, orkat se vare sig i hemmet eller skolan. 2) man har sett men inte hittat hjälp, fått hjälp, det har skurits ned på resurserna.
Att straffa med inlåsning (och slänga bort nyckeln som det stått i kommentarer på nätet) kan kännas bra för stunden. Men inte skapar det en bättre människa. Visst tycker jag att gärningsmannen ska få sitt straff, även om det inte kommer att ge de stackars katterna livet åter. Men framför allt tycker jag att det nu är hög tid för samhället (läs: oss alla) att ta sitt ansvar. Som enskilda personer kan vi inte hjälpa just den här personen, men vi kan vara observanta på andra innan det går för långt. De med relevant utbildning hoppas jag kommer göra allt som står i deras makt att gärningsmannen, när han väl ska ut i samhället igen har fått vård och att man förstått vad som triggat det här behovet av att visa makt för att kunna minimera risken att han (jag gissar nu att det är en man) eskalerar sitt våld.
Vad vi alla kan göra är att försöka få, kanske främst den yngre generationen, att förstå att respekt inte är en synonym för rädsla. Respekt är något man förtjänar genom sitt *goda* uppförande. Genom att man själv visar respekt för andra, deras sätt att vara, tänka och uttrycka sig.
Vi lever i en värld som kan bli bättre. Låt oss alla börja där vi står för att förbättra den.
Ifråga om alla brott så vet vi ju att straff och hämnd aldrig eller ytterst sällan löser problemen. De skapar bara en spiral av våld som eskalerar. När internet exploderar i hat vad annat kan det då ge än mer och mer hat? Jag förstår om man känner en ohygglig avsky för denna person som begått gärningarna mot Göteborgskatterna, jag kan förstå att man skriker ”Skär honom som han skar katterna, så han får känna på!”. Men vem ska i så fall hålla i kniven och blir inte i så fall resultatet att man blir likadan – en grym utövare av våld? Jag begär inte att man ska förlåta, för det finns oförlåtliga saker. Men att släppa hatet fritt i en lynchmobb triggar bara mer våld och smärta, och det är väl inte det vi ska skapa?
Jag ser egentligen mest bara en lösning (Som är ganska utopisk, men den enda som jag tror ger 100% rätt resultat!) som jag presenterat så många gånger tidigare i olika sammanhang: Det är att göra gärningsmannen så oerhört medveten och inkännande i sitt brott, och hur brottet plågar omgivningens alla levande varelser, att denne grips av en så enorm ånger att han/hon ägnar resten av sitt liv till att sona och gottgöra sina handlingar. Först då kan alla få frid. Hur man ska få denna medvetenhet till stånd och sätta dess positiva verkan i rullning, det vet jag inte.
Kanske är det för sent för den här ynglingen. När rättvisans (?) maskineri gjort sitt kanske han snart är ute igen, lite tilltufsad men kanske varken bättrad eller omvänd. Vem ska tygla honom då? Jag kan bara hoppas att det finns någon som kan ställa honom till svars på ett sådant sätt att det finns en utveckling, inte bara förvaring.
Mjau, du har helt rätt i att vi kan göra vår värld bättre. Låt oss använda energin till att bygga upp det istället för att sprida mer hat!
NosPuss Wikki
Mjau, våran matte har bara en åsikt, och det är tyvärr ingen vacker, fin eller politiskt korrekt åsikt, utan att det bästa vore införandet av retroaktiv abort… Sjuka svulster skär man loss och kastar bort…
Om det bara vore så enkelt… TassKram Wikki
Även om det var skönt att höra att den som åsamkat sån skada och sånt lidande är fast, är det svårt att jubla över detta. Att vårda en så svårt störd människa är inte lätt. Läste för några veckor sedan, apropå dessa brott, att någon ”expert” (var kommer alla dess experter från som uttalar sig om än det ena, än det andra?) sagt att det nog inte är nån risk för att gärningsmannen ger sig på människor. Man undrar var vederbörande grundar detta på? Förhoppningar? Kan bara hoppas att vederbörande får vård och hjälp att bryta sitt beteende, men frågan är om den kompetensen finns bland de som ska vårda honom/henne.
Mjau det är mina farhågor också: Finns den kompetensen och var?! Man får ju bara hoppas. *sniff* TassKram Wikki
Sorgligt var ett bra ord. Efter all ilska och vanmakt som man har känt så tar sorgen över och man funderar hur det har kunnat bli så här. Hoppas att han får den hjälp han behöver. Nosbuff
Mjau – det är så bedrövligt trist att en människas handlingar ska kosta oskyldiga varelser livet. *sniff* TassKram Wikki