Det passar sig så här till Halloween! Jag har hittat en gammal visa som är mustugt makaber:

Kattens död och begravning

Och katten lade sig från ungar sju, och hon beklagade sitt öde:
”Jag är så sjuk, jag är så sjuk, jag har så ont i mitt hudä!”
– Ty då var kattemisen sjuk, ja sjuk, Ja då var kattemisen sjuker.

Bonden tog sin stav i hand Och skulle så till prästen gånga:
”Kära pastor, förj med mig hem! Jag tror, att katten dör av vånda.”
– Då var kattemisen sjuk, ja sjuk, Ja då var kattemisen sjuker.

Prästen tog sin lilla bok Och skulle över katten läsa.
Katten tog sin krokig fot Och högg till prästen över näsan.
– Ty då var kattemisen sjuk, ja sjuk, Ja då var kattemisen sjuker.

Prästen tog sin lilla bok Och skulle åter hemåt gånga,
Och när han kom i farstun in – Då slapp katten av med våndan.
– Men då var kattemisen död, ja död, Ja då var kattemisen döder.

Små råttorna, som i vrårna smög, de blevo hjärteligen glada:
”Nu har vår katta blivit död, nu ska vi göra bonden skada.”
– Ty då var kattemisen död, ja död, Ja då var kattemisen döder.

Små ungarna, som på ugnen låg, De voro intet så glada:
”Bara vi få upp vår ögon små, vi ska väl råttorna borttaga.”
– Då var kattemisen död, ja död, Ja då var kattemisen döder.

De skickade bud, ja bud på bud Efter snickaren från Lista:
Han skulle skyndsamt infinna sig Och göra katteliket kista.
– Då var kattemisen död, ja död, Ja då var kattemisen döder.

De skickade bud, ja bud på bud Efter fröknarna i Rone:
De skulle skyndsamt komma dit Och göra katteliket krona.
– Då var kattemisen död, ja död, Ja då var kattemisen döder.

De skickade bud, ja bud på bud Efter biskopen i Rava:
Han skulle skyndsamt komma dit Och katteliket begrava.
– Då var kattemisen död, ja död, Ja då var kattemisen döder.

De skickade bud, ja bud på bud Efter bärarna de långa:
De skulle manstarkt infinna sig Och under kattebåren gånga.
– Ty då var kattemisen död, ja död, Ja då var kattemisen döder.

Så har jag lagt till en egen vers:

Små ungarna, som på ugnen låg, fingo ur flaska välling
och stor och ståtlig växte upp varenda liten källing
– Snart var då råtteplågan död, ja död, ja då var råtteplågan döder!

Man måste ju ha ett lyckligt slut, eller hur?

Författare: Wikki

Hej! Det här är min blogg. Med mina fyra tassar, arton klor och yviga svans samt en nyfiken nos förmedlas här mina åsikter, med stöd från mattes knä. Där ser jag självklart till att skriva sanningen. Och hur det är att ha två människor som behöver en fast tass. Men nu är det dags för min dagliga promenad ute och den tänker jag inte gå miste om, inte ens för er skull. //Wikipedia Visa alla inlägg av Wikki