Snobbens julsaga av Åsa

Jag har sparat lite av min vackra Snobbens berättelser… Här är en av dem:

”En julsaga?” sa Snobben förvånat. ”Vill ni höra en julsaga?” Tre par förväntansfulla ögon tittade på denna vita katt som låg på sitt täcke i soffan. Linus, Tusse och Dumle hade hört att gamla katter kan spännande berättelser och den äldsta katt de kände var Snobben.

Vad de inte visste var att han bara väntat på denna fråga för Snobben hade MASSOR av sagor att berätta!

Han satte sig upp i täcket, putsade sin päls lite och märkte hur spända av förväntan hans kompisar var. Det var tyst i huset, människorna sov i sina sängar och de enda som var vakna var dessa fyra katter och de satt i ljuset av lamporna i julgranen och adventsstjärnan i fönstret. Ute var det kallt och natten alldeles svart… Frosten gnistrade i gräset och månen lyste nästan spöklikt utanför.

Snobben lade svansen runt kroppen och tittade på sin åhörarskara, han tog ett djupt andetag och hans färd i fantasin tog sin början.

”En kall kväll, som denna, var en frusen katt ute och letade värme. Hon var trött, hungrig och i magen kände hon hur det sprattlade till igen. Hon var gravid och hon visste att det var nära nu, hon måste hitta ett ställe att föda på ganska snart. Ett ställe som var varmt för annars skulle hennes barn inte överleva. Men för att orka föda måste hon ha mat och det var länge sen hon åt nu.

Det var tyst ute och även fast det inte var någon snö direkt så var allt fruset och hårt. Vattenpölarna var hårda av is så hon kunde inte dricka. Hon gick i det kalla hårda gräset och slickade lite på frosten, det fuktade hennes tunga litet och gav henne lite mer ork att fortsätta sin vandring. Hon var van att vara ensam, så hade hennes liv sett ut nästan jämt. Hon mindes ett hus och hur hon fick mat i skålar och en låda att kissa i. Hon mindes barn och leksaker. Hon mindes en varm korg. Men det var så länge sen nu att hon nästan glömt hur det var att bo inomhus. Ibland brukade hon sitta i någons trädgård och titta in genom fönstren och där innanför satt människor. Kanske åt dom eller tittade på TV eller pratade med varandra. Det hände att hon såg hemmets katt sovande på soffans ryggstöd och hon kände ett styng av sorg då hon mindes att så hade även hon gjort en gång för länge sen.

Hon kommer inte ihåg varför det blev så galet, varför hon inte fick bo inomhus längre. Men hon minns barnens gråt och deras händer som vägrade släppa henne. Hon minns en hård irriterad röst som sa att hon hade det bättre utomhus och att hon skulle förstöra mindre där än hemma. Hon var inte gammal då, hon var en ung busig katt som tyckte det kändes så skönt i tassarna då hon drog dom efter hemmets möbler… Hon var en ung hona som blev könsmogen och som gjorde så som naturen sagt åt henne att göra – jama och ropa efter en partner att bli betäckt av. Människorna tyckte inte hon var söt längre då hon inte kunde uppföra sig som de tyckte så de stängde in henne i ett rum där hon fick ligga i flera dagar och bara vänta på att få komma ut igen. Det var då det började… Hon slutade använda kattlådan och kissade utanför.

Då öppnade människorna dörren och även ytterdörren och hon blev till vad de kallade det för: En utekatt.

Men detta var länge sen och många vintrar hade gått sedan dess. Hon var mamma till många fina barn, hon undrade hur de hade det i dag, om de fick mat och värme så som hon haft det en gång.

Katten strövade över gräsmattan i ett villaområde och stegen var så trötta, allting värkte i henne och tassarna var smärtsamt kalla. Trycket i magen ökade för varje steg och hennes oro för hennes ofödda barn blev större för varje minut som gick. Trycket var så välbekant och hon visste att det kunde ske närsomhelst nu. 

Hon kom till ett hus som hon passerat tidigare, hon visste att därinne fanns det andra katter. Hon visste att utanför brukade det stå matskålar där det fanns mat för sådana som henne. Hon visste också att buren som stod intill inte var att lita på… Hon hade sett hur en annan katt gått in och en lucka slagit igen bakom. Sen kom det människor och tog hela buren och gick in. Sen kom de ut igen och ställde tillbaka buren – tom. ”Varför?” undrade hon, ”Varför gjorde de så?? Vad var det för ställe inomhus egentligen????”

Här avbröt Snobben sin berättelse för en stund. Tre par ögon stirrade på honom och det hördes knappt då de andades. Dumle flyttade sig närmare Linus och lät sig tvättas försiktigt. Tusse tittade förväntansfullt på Snobben och sa: ”Hur gick det… Vad hände sen??”

Snobben tittade på honom med sina kloka gula ögon och fortsatte sin saga..

”Hon nosade i matskålarna och slickade upp de kalla resterna som fanns där. Hon var så hungrig och önskade det var varmare ute så att hon kunnat jaga och fånga ett byte att nära sin kropp med. Men vintern var obarmhärtig och inga djur fanns att jaga ute. Hon hörde ljuden inifrån igen och sin vana trogen reagerade hon med rädsla och sprang en bit bort. Hjärtat klappade hårt och osäkerheten kändes som kramp i magen. Dörren till huset öppnades och ut kommer några skrattande människor, en av dom får syn på henne och böjer sig  sakta ner och sträcker fram sin hand. Katten nosar i luften… Hon minns framsträckta händer som ville henne väl, men hon minns också händer som velat henne göra illa och som åsamkat henne smärta. Tyvärr så var det minnet som präglat henne och som fått henne att reagera med flykt så snart en människa närmat sig. Människan framför henne fortsatte att locka och hon hörde hur människorna pratade med varandra och kommentera henne. Hon hörde ord som ”sliten, eländig, kattungar”. Hon kunde höra värme i rösterna men trots det så vågade hon inte falla för frestelsen av den lockande handen så hon vände om och försvann in bland buskarna. Hon kröp ihop och försökte skydda sina ofödda barn mot kylan med sin kropp och hon somnade lite. Hon måste vila och samla krafter, hon måste leta plats att föda på och mat att äta. Men bara vila lite först… Sova en stund.

Katten vaknade till då hon hörde dörren till huset öppnas igen, hon såg mellan grenarna i busken hur en människa närmar sig henne  och i handen fanns en skål. Åh vad det doftade gott..det var mat! Trycket i magen var starkt nu men hon var så trött hon orkade inte ändra ställning så att trycket skulle lätta lite.

Människan satte sig ner en bit ifrån henne och sträckte fram skålen med denna ljuvliga mat. Katten vågade inte utan tittade misstänksamt på människan som tittade på henne och det såg ut som blicken ville henne väl.

Människan gick tillbaka till huset igen och la in en filt i den där buren. Katten minns filtar och minns hur skön värme det fanns i dom. Men buren var otäck, hon visste inte varför den stod där!

Det tog en stund innan hennes kalla leder orkade resa på sig, hon var tung i kroppen och ville bara sova. Men henne ofödda barn i magen måste få näring och det kunde bara hon ge, så hon tog sig sakta fram mot matskålen och lät sig väl smaka av det som fanns där. Varm mjuk mat och värmen spred sig genom hennes kropp och hon kände sig lite bättre till mods då hon slickade skålens sista matrester. Trycket ökade och nu kom även den där smärtan hon så väl kände igen. Katten tittade mot buren med den där filten… Skulle hon våga?

Kanske senare, hon måste bara ligga ner och vila lite, hon måste bara få sova och göra sig beredd att ta emot sina barn. Hon lade sig ner med svansen tätt tätt runt kroppen, och somnade tungt. Strax därefter öppnades dörren med det hörde hon inte, sömnen var tung och ljudet väckte henne inte. Hon vaknade då hon kände en hand mot sin rygg och som alltid då hon var nära människor så blev hon rädd. En katts rädsla visas genom att försvara sig och använda sina tänder och klor. Hon försvarade sig själv och sina ofödda barn och trots smärtan i magen så slogs hon i ren ångest. Inget skulle få hända henne nu, inte NU då hon skulle ge liv åt nya barn igen!! Människorna höll fast i henne och en handduk lades över huvudet och handskar användes. Hon bars inomhus i ett fast grepp och kattkroppen skakade av rädsla då hon förstod var hon var på väg – in i huset.

Människorna släppte ner henne och då handduken togs bort så såg hon sig om i ett litet rum där väggarna var av nät. På golvet fanns matskålar, filtar, leksaker och en stor härlig korg. Katten var andfådd av ansträngningen och orkade inte försvara sig mer utan satt bara och tittade sig omkring. Nätdörren öppnades och det kom in en människa och satte sig en bit ifrån henne på golvet. Katten drog sig undan och sökte skydd i kattkorgen, morrade och fräste medan blicken berättade om år av rädsla och svikna förtroenden för människor. Människan framför henne satt bara där och pratade lugnt och katten började slappna av för någonstans inom henne så mindes hon vänliga röster och kärleksfulla handlingar. Kanske detta är någon som vill henne väl, någon som kan hjälpa henne nu då hon behöver hjälp?

Nu är smärtan i magen så stor och katten drar ihop sig gnyende… Hon gör sig redo att ta emot detta nya liv. Hennes utmattade kropp kämpar hårt nu och andningen är häftig vid varje krystvärk. Människan har kommit närmare och har nu sträckt ut sin hand och vilar den mot hennes rygg där den sakta smeker henne uppifrån och ned varsamt. Katten känner värme från handen och den sprider sig in och ger henne kraft och styrka att krysta en gång till. Hon känner någonting varmt och vått komma ur henne och hur kroppen spänner sig vid varje våg av smärta och krystning. Fyra barn får hon och hon tvättar dem ordentligt så som hon alltid gjort och andra kattmammor sedan tidernas begynnelse.

Människan fortsätter att smeka henne och hon låter människan hjälpa henne att lägga ungarna till brösten för hon orkar inte själv. Är så trött… Men så otroligt lycklig i denna stund! Hon ser på människan med tacksam blick – hon vet att hon kommit hem, hon har gått så långt och varit med om så mycket men nu är hon hemma och hennes ungar får det bra.

Människan sträcker fram lite vatten i en spruta och ger henne vätska, kroppen är så tom på näring, varje droppe försvinner och när delar som inte fått något på så länge. Nu måste hon få sova lite, ungarna äter och snart ska hon tvätta de små och göra dem fina. ”Mina underbara ungar!” tänker hon och somnar.

Hon vaknade med ett ryck, det kändes som om någon väckt henne. Kroppen kändes stark och borta var såriga trampdynor och pälsen var blank och glansig igen. Nätdörren stod öppen och utan att hon förstod hur så kände hon att hon skulle gå ut genom den-  det var något eller någon som väntade. Hon klev upp och tittade på sina vackra ungar på filten, hon viskade tyst ”Sov nu… Sov gott mina små… Mamma måste gå nu…”

Hon gick ut genom dörren och ut från huset… Och innan hon lade sin första tass på Bron som fanns där i så gnistrande vackra färger, så vände hon sig om och på något märkligt sätt kunde hon se genom väggen och in i det rum hon fått vara i över natten. Hon såg fyra små kattungar intill en luggsliten död kropp, hon såg människor som grät och hur de förberedde ungarnas framtida kärleksfulla liv. Hon visste att hon kunde gå till ängarna  nu – att hennes barn skulle klara sig.

Hon vände sig mot Bron och tog sina första steg… Framför henne på ängen satt några stycken och väntade. Hennes hjärta värkte av glädje då hon kände igen sina tidigare barn som hon inte kunnat skydda och som dött redan som nyfödda. Nu var hon hemma, nu var hon trygg.”

Snobben avslutade sin saga och sträckte på sin ludna kropp. ”Man blir stel av att sitta länge.” sa han och hoppade ner och gick ut i köket för att äta. Han kunde knepet att göra en värdig sorti och han visste att de där tre satt där och stirrade efter honom.

Han hoppades att hans berättelse skulle få dem att känna att deras liv var värdefullt och inte alla förunnade. Så att gnäll om bristen på möss att jaga eller bristen på fri tillgång till hela världen utanför närhelst de önskar kanske kunde omvärderas lite. Man vet inte vad man har förrän man förlorat det och Snobben hade träffat många olyckliga katter i sina dagar och hade hört många tragiska historier. Men så är han också en väldigt klok katt.

Tack, Åsa för att jag fått återge berättelsen! Och som alltid:
Stöd Ditt Lokala Katthem!