Det kom ett bud från himlen,
från Skaparkatten sänd.
Han meddelade att stjärnan,
för Liza nu är tänd.
Att Regnbågen är redo,
och grinden öppen står.
Och himlens alla änglar,
skall följa när hon går.
Liza visste redan. Änglakatterna hade gått vid hennes sida ganska länge nu och viskat om Katthimlen som väntade. Om hur det var att bli som ung stark katt på nytt och leka tafatt med SkaparKattens svans! Det var bara det där svåra kvar: Att släppa taget om människorna och allt det hemmatrygga och älskade…
Matte hade droppat och läckt mycket i Lizas päls, men husse tröstade så gott han kunde, fast han droppade lite också. Och på den där sista resan visst Liza att nu, snart, skulle ett nytt äventyr börja – för allt i den här gamla missekroppen var så trött, så trött. Människorna såg så ensamma och övergivna ut, tyckte Liza också, trots att hela rummet brusade av tusen skimrande kattänglar.
”Jag kommer snart snart och hälsar på er i drömmen!” hann hon tänka, och så står hon plötsligt vid den öppna Grinden. Och där kommer en väldigt vacker svartvit katt fram – Liza förstår att det är ju Simon! Lizas hjärta fylls plötsligt av lycka och de möts nos mot nos i en förtrolig buff. Sida vid sida, följda av de tusen änglarna, går de uppför Regnbågsbron till sin alldeles egna vrå av tidlös Katthimmel, för att tillsammans vänta på sina älskade människor.
Och SkaparKatten ler stilla, så att varelser föds och blommor slår ut, och viskar ”Det är fullbordat!”
Tack, kära vännen Liza, för många kurriga stunder!
Vad vackert skrivet! *torkar tårarna med tassen*
Tack! Liza är en kattvän värd ett fint ord…. TassKram Wikki
Jag tror och nästan vet att Liza kommer att komma och hälsa på ganska ofta tills husse och matte kan släppa taget helt.
De kommer att få se henne som en skugga som försvinner när man fokuserar blicken, men de kommer att veta att de är hon!
Har hört så många som vittnat om det och jag har själv upplevt det. Så trösterikt.
Mjau, vi katter försvinner aldrig helt. Små glimtar av oss anas här och där… TassKram Wikki
Du skriver lika vackert som alltid. *torkar en tår*
Liza är värd ett fint avsked – eller snarare ”Vi ses igen!” *sniff* TassKram Wikki
Torkar tårarna – Så oerhört vacker skrivet-
R.I.P Liza ?
Tack! NosPuss Wikki
Åhhhh…vad vackert skrivet. Kan se Liza hur hon skuttar runt på gröna ängar och jagar fjärilar.
Vacker bild att tänka sig. *spinner* NosPuss Wikki
Det är alltid tungt när någon kattvän går över på andra sidan bron Wikki. Vi skänker en tanke till Lizas människor! Snyft!
NosPuss Sven och Signe
*kurr* TassKram Wikki
Sååå vackert skrivet till en älskad vän. Tankar till Lizas familj i deras denna svåra stund…
Tasskram
*spinner* NosPuss Wikki
Tack Wikki för dina varma ord och tankar.
Liza har det bra nu, *tårar* men det det är tomt i huset. Hör hennes steg i trappan ibland och ser hennes skugga svepa förbi.
Hennes NÖSS finns kvar på det lilla fönstret här i kontoret. Dom ska få sitta kvar där, länge.
Stor Kram från Lizas matte.
Mjau, Liza har gett dig lite NÖSS att titta på. Hon ligger hos dig lite då och då också, känner du det? Den där kattlika tyngden…
Du kommer att hitta många saker som Liza gömt till dig. *blink*
TröstTassKram Wikki