Mjau, jag sitter på Stora mattes yttertrappa och funderar på Livet, medans Nova jagar koltrastar i vinbärsbuskarna. Landets yttertrappa är en bra resonemangspunkt för tillvaron. Faktum är att alla platser där bara fyra tassar och en svans kan maka ihop sig och man kan sitta en stund är  bra lägen för inre resonemang…

Jag funderar på Livet, som sagt. Just nu känns det som att ”Det kan inte bli bättre än så här!” men ändå vet jag att jag blir så sällsamt glad när jag kommer hem till mitt alldeles egna Hemma i Vivalla också! Kanske är det så det känns när man kommer till SkaparKatten?!

Några undrade varför inte jag skrev en ”SkaparKatten-hälsning” till kära vännen Maya när hon tassade över Bron. Men jag väntade lite – hälsningen var redan skriven på Mayas sida, men det kändes viktigt att Mayas människor och att Zaga, Trazzel och de andra skulle få läsa den först!

För nog tänkte jag mycket på Maya också… Dock, här är nu texten:

Lilla Maya skimrar i alla färger och ser stark och frisk ut igen. Men hon går med dröjande steg uppför Regnbågsbron och ser sig ofta om… SkaparKatten går henne till mötes och lyfter upp henne på sin rygg och bär henne in genom PärlePorten, spinnande tröst: ”Maya jag vet att du tänker på din matte, och hur ledsen hon är… Zaga och Trazzel kommer att trösta henne så gott de kan, påminna matte om alla fina stunder med dig, och hålla henne i tassarna! De vet ju också att när jag kallar, så måste man komma, även om livet varit alldeles för kort! Du har varit en god och kärleksfull katt, och du får en alldeles speciell plats här, där du kan vänta på dina kära… Hos oss på den här sidan finns heller ingen tid – så det kommer att vara som ett ögonblick bara!”
Och Maya rullar ihop sig som en liten kattunge, i sin alldeles speciella sovstil, och blundar. SkaparKatten lägger sin mjuka Svans om henne och en myriad andra katter som söker ro, och jamar kärleksfullt: ”Det är fullbordat!”

Idag tänker jag också på en annan kattvän, som kommer att tassa över Bron på måndag… På hennes människor som nu kämpar sig genom denna milda hösthelg i vetskap om att tiden är utmätt och begränsad på grund av sjukdom och skador efter ett fruktansvärt hårt liv ute – jag anar att de tar till vara varje minut av kärlek som finns kvar, i vetskap om att de också gett denna katt en underbar tid i ett tryggt hem… Det är en tung resa att tassa iväg från människor och kattvänner som man älskar – men när SkaparKatten kallar så går små tassar iväg…!

Mjau, här på den höstiga trappan sitter jag med tassarna knäppta och jamar med SkaparKatten. Det är milt ännu, men det känns i min tjocka vinterpäls att snart är kylan här. Hur ska det då gå med de årsfödda småmissar  som ska överleva ute? Och alla andra som saknar skydd och mat och egna människor som bryr sig?

Kontakta Ditt KattHem och hör efter vad du kan hjälpa till med! Du behövs!!! ♥

Författare: Wikki

Hej! Det här är min blogg. Med mina fyra tassar, arton klor och yviga svans samt en nyfiken nos förmedlas här mina åsikter, med stöd från mattes knä. Där ser jag självklart till att skriva sanningen. Och hur det är att ha två människor som behöver en fast tass. Men nu är det dags för min dagliga promenad ute och den tänker jag inte gå miste om, inte ens för er skull. //Wikipedia Visa alla inlägg av Wikki