Vinter, jag är så lycklig för din skull

Vinter föddes ute i maj 2009 av en hemlös hona i Varberga, Örebro. Han är sällsamt vackert cremesilvertigré med vitt som beundrats av många katthemsbesökare. Under februari 2010 fångades han in och kom inomhus för första gången. Då var han ganska chockad av att vara i en lägenhet, han förstod inte riktigt det här med väggar och fönster. Människor höll han sig långt borta ifrån, först efter två veckor syntes han skymta under sena kvällar och nätter. Efter ett tag hade han dock utsett en favoritplats på en köksstol. Vinters sociala utveckling hjälptes dock upp av att han kom ut till de andra katterna i jourhemmet, och visade sig både väldigt busig och nyfiken ihop med dem. Mat visade sig vara nyckel till Vinters hjärta och efter nio månader hade han en gourmetrepertoar: ”Vinter älskar leverpastej, skinka, räkost mm, som han gärna slickar av från fingrarna. När man äter frukost på morgonen är han van att alltid få smaka. Ibland när han väntat för länge kan man känna en försiktig tass peta till på handen, då ska han smaka, helst leverpastej.”

I november 2010 flyttade Vinter ned på katthemmet, där han charmade alla som såg honom, men det var till de andra katterna han höll sig. Inte så att han var direkt rädd för människor längre – han var bara inte intresserad och var de där händerna… de var kanske lite läskiga. Med undantag för om det fanns något smaskigt att bjuda på!

Äntligen har Vinter hittat hem – eller rättare sagt, när han kom till sitt senaste jourhem för ett år sedan, så tassade han in i familjens hjärta och blev destinerad till att stanna där! Jourmatte, numera hans matte berättar: ”En liten uppdatering om vår Vinter pojke. Numera så ligger han väldigt ofta nära mig i soffan. Trycker sig gärna intill och då får man klappa honom. Först på ryggen men efter ett tag vänder han upp sin underbara mage och vill bli kliad. Han följer mig som en liten hund och kommer alltid och hälsar när man kommer hem med en nosbutt .Han älskar att ligga ute på vår alltan som är innätad. Där kan han vara hur länge som helst. Han har även börjat att prata. Med en hes stämma kan han både tala om att maten inte kommit fram i tid men även ropa på oss om han är ensam. Han har blivit en högt älskad familjemedlem av både oss tvåbenta och även av våra andra fyrbenta. Nu har han ett eget hem.”

Stora matte skriver det här också lite som vidareutveckling av ett samtal med en intensiv och allvarlig dam på söndagens kattutställning. Samtalet återges här i koncentrat:
”Hur länge får katterna stanna på katthemmet? En månad? Tre månader?” frågade damen. ”Vad händer med dem sedan?”
”De får stanna så länge som det behövs!” svarade  Stora matte.
”Men vad betyder det? Hur länge sitter de där i burar och vad gör ni när tiden är ute?”
”För det första så bor de i rum och aldrig i burar, och de går fritt så mycket som möjligt. Och det finns ingen tidsgräns. Katterna får stanna på katthemmet eller i något jourhem tills de hittar sitt för-alltid-hem och adopteras. Även om det tar flera år! Vi sköter om dem med kärlek tills det går att hitta det rätta hemmet som vill ta emot dem.”
”Så de blir inte avlivade efter tre månader!??” sade damen med intensiv blick.
Utan att svara lyfte Stora matte upp kattinformationspärmen och öppnade en flik och läste:
”Miss Fiona, inkom 2006. Tiberius, inkom 2008. Ritva, inkom 2008. Vickan, inkom 2005. Alla de här katterna finns fortfarande för adoption. Jag hoppas det ger er svar nog???”

”Jag är i alla fall hemma nu!” spinner Vinter…

Författare: Wikki

Hej! Det här är min blogg. Med mina fyra tassar, arton klor och yviga svans samt en nyfiken nos förmedlas här mina åsikter, med stöd från mattes knä. Där ser jag självklart till att skriva sanningen. Och hur det är att ha två människor som behöver en fast tass. Men nu är det dags för min dagliga promenad ute och den tänker jag inte gå miste om, inte ens för er skull. //Wikipedia Visa alla inlägg av Wikki