Det här är den del av boken som är tämligen främmande för mig: Att det ska finnas något romantiserat idylliskt och samtidigt tufft i livet som gatkatt… Tur att det är en saga!
Det osäkra livet på gatan och livet som skeppskatt – ja, de kan vara på gott och ont, båda två…
Stora matte viskar: ”När jag var liten grät jag alltid när jag kom till den här delen av berättelsen!” – jag förstår henne:
Och sedan blev det VÄÄÄLDIGT spinnande: En kattnappare?