Tuffan sitter där i det Eviga Gröna Gräset i SkaparKattens Himmel, omgiven av kära kolonikattvänner, sådana som tassat före henne över Bron. De sitter, många av dem bekant svart-vita, runt en spegelblank liten damm, och i den skimrande vattenytan ser de, nästan som på en datorskärm, sin mänskliga ängel, matte Malin, som gråter i sin sorg.
De ser, och de känner och delar hennes smärta och längtan och saknad. Lurviga Saga slickar Tuffan ömt och Ludde låter h
enne luta sig mot honom till stöd. De sitter så stilla, tass vid tass, hjärta vid hjärta, och SkaparKatten är där hos dem. Med kattögon gula och gröna betraktar de människan som gav dem så mycket hjälp och kärlek, och alla känner de att hon alltid kommer att vara deras speciella person, som de kommer att vaka över… ’
Alice, Tuffan och lilla Polly börjar spinna, en efter en stämmer de andra in – ett djupt vibrato som får dammens yta att skälva i vågor, men ändå är bilden av en älskad matte klar… De spinner i en kör så mild men så stark, och alla ÄnglaKatter omkring dem stämmer in. Tonen är ren och klar, och spinnsången bär, ända hem till Livets värld, hem till matte Malin.
Och hon hör dem, mellan sina egna hjärtslag, tyst som steg av tassar – spinnandets hymn från saknade älskade katter, hör hur de sjunger: ”Tack, matte, kärlekens tack!” och SkaparKatten sveper in alla i Sin Frid. ”Det är fullbordat!”
