Månad: mars 2013

Är det våren som håller på att blåsa hit?! Jag hoppas det!

Njut av en gammal bild av en ung och smal vår-Wikki:

…på vad som är vitsen med det här:

”Just because there’s a reason
it doesn’t mean it’s understood…”?

HurrJam HurrJam på födelsedagen, Sigge Svamphund! ♥

Jag tycker att den här bilden, som du fått av Lillie på FB, var så söt att jag norpade den!

Tidningen Hemmets Journal har en tävling där man kan vinna 5000 kr med sin sötaste kattbild! Reglerna är enkla:
● Bildmotivet ska innefatta minst en katt.
● Fotografen ska vara amatör.
● Om någon annan än du har tagit bilden måste fotografen vara tillfrågad.
Senast 11 mars ska bilderna vara inskickade, mer info finns HÄR.

Mjau, matte, kan vi leta bland söta Wikki-bilder och skicka in någon?     

Många av våra katthemsvänner är rädda och oroliga: Vågar de berätta att de har en skyggis hemma som de arbetar med att socialisera? Vågar de tala om vilka de är och var de bor och hur många rädda och försiktiga katter de har?! För tänk om LSTs (Länsstyrelsens) djurskyddsinspektörer upptäcker det och kommer? Tänk om de tar katterna och avlivar dem?

Idag, i många djurskyddsinpektörers ögon, är det nämligen omöjligt att ”tämja en vildkatt” utan att utsätta den för ett så ohyggligt lidande att processen socialisering av katten över tid är otänkbar! De anser att katten lider så ohyggligt av att vara inomhus och umgås med människor, att det är ”humanare att avliva den”!

Jag förstår inte hur man resonerar! Visst, döden är ett smärtfritt intet som ersätter ett liv i vad som ur mänsklig synvinkel – vissa inspektörers dito! – inte är godtagbart. Men hur många ger katten tid och möjlighet att svara för sig vilket som är dess vilja? INGEN katt vill dö!

Alla vi som under många år jobbat med skygga och förvildade katter via katthem eller via privata insatser, vi har mött mängder av sådana katter som vid en första kontakt är spottande, fräsande, försvarande eller flyende vilddjur som verkat helt ohanterbara! Men mer än hälften av dem har varit hanterbara redan inom 1-3 dygn, 25 % har blivit handtama efter 1-3 veckor, och resten har tagit längre tid på sig att anpassa sig. I händerna på rutinerade och kunniga människor har ingen katt varit ett omöjligt fall – även om vissa katter ändå valt att fortsätta hålla distans till människor och inte precis blivit knäkatter, men ändå fått bra liv, accepterade som de är, ibland som stallkatter eller liknande i frihet.

Men med våra interaktiva liv på nätet, med hemsidor, facebook, twitter och bloggar, kommer också rapporterna om hur tillslag efter tillslag sker av LST runtom i landet där det, utan urskiljning och större samarbete eller förståelse för katthjälparnas goda arbete, avlivas skygga, rädda eller ”vilda” katter i parti och minut. Varje LST i landet tycks ha ett hemsnickrat regelverk för bedömningen av dessa katter och konsekvensen av bedömningarna blir utan minsta förbarmande avlivning, oavsett hur många kunniga katthem som är beredda att rädda dessa katter!

Följden blir att somliga katthem ger upp och slutar ta emot de rädda och förvildade katterna, då trycket från myndigheterna hotar hela verksamheten. Det tas nämligen ingen hänsyn till att ett katthem räddar hundratals och åter hundratals katter årligen, med små medel, frivilliga insatser och en gåvobaserad ekonomi. Tvärtom, anser LSTs djurskyddsinspektör vid ett kort besök i katthemmet – så kort tid att någon verkligt god kattobservation knappast låter sig göras! – att någon katt inte är ”godkänd” ur skygghetsperspektiv, så ska den avlivas! Det finns ingen tid att överklaga en sådan dom som verkställs omedelbart, och det kommer dessutom en nota på många svidande tusenlappar för detta!

En annan följd är att många aktiva katträddare vågar inte andas en stavelse på sin blogg eller FB om sin skygga katts utveckling, fram- och tillbakagångar, eller hur det är att leva med en katt som aldrig syns. Väl vetande att katten mår alldeles utmärkt, mycket bättre mätt, varm och trygg inne även om den inte vill låta sig klappas eller bäras, än om den fått gå sjuk och svältande ute i kylan.  Men ”fel person” d v s LSTs inspektör kan ju råka läsa det på nätet och bedöma att katten lider, och komma och ta den till avlivning?!! Följden blir ett undergroundarbete och ett smussel, och människor som är rädda fastän de vet att de följer hjärtats kallelse att göra rätt sak!

Tänk om allt detta istället kunde få tryggt lyftas fram i ljuset och synas – om varje räddad katt kunde få vara ett trovärdigt ansikte som bevisar för LST att de har fel? Vi har många många  hundratals historier som baseras på verkligheten, alla med lyckliga idag helt socialt anpassade katter som ingen kan ana en gång varit ”vildkatter”!

Men med oro ser jag hur dessa katter, de verkligt ägarlösa, hemlösa, övergivna, utkastade, svältande, frysande och illa hanterade katter, de som verkligen BEHÖVER HJÄLPEN, det blir de som ställs utanför! När t o m etablerade djurhem blundar för dem som mest behöver hjälpen och istället bara tar in de ”tama och sociala för omplacering” – då har man svikit sitt kall!!! Och vad blir följden, när också VI ANDRA KATTHJÄLPARE blir rädda, undvikande och ”skygga”!!? Ska vi verkligen acceptera att leva så – inte våga stå för det vi vet är rätt? Att inte våga blogga om hur en förskrämd vildkatt börjar ett nytt liv inne i värmen?

Jag jamar:
Gör uppror! Våga synas! Men organisera dig och engagera dig:
Gå med och stöd katthem som värnar ALLA katter, även de skygga!
Be ditt katthem att gå med i SVEKATT och ha en no-kill-policy!
Vägra att svika dem som behöver hjälpen mest!
Alla katter vill leva! Höj tassen! ♥

Den här snyggingen är Teddy, den första katten som lyckats med bedriften att jama hem två Tasserier! På fotot sitter han på sin balkong och spanar på fåglar:

Inte nog med att Teddy är stilig, han är snäll också och jamar ”Tjoohoo! Vilken tur vi har! Superkul att vi gissade närmast igen och att vi alla tillsammans lyckades samla ihop 2100 kr till Evas katthem!  Men vi skulle vilja ge katten Vinter på Örebro katthem godispinnarna om det går bra? Vi såg att han behöver det till sin medicin och det är därför  vi vill ge just honom dessa pinnar .” så i morgon när jag tassar ihop paketet med Teddys vinst så stoppar jag sticksen i mattes katthemsväska för vidare transport till Vinter som kommer att bli jätteglad! *svansdans*

Lilla Brima, alla våra människor som fått träffa dig på Örebro katthem sörjer så att din smärta inte längre gick att lindra eller läka! Det gör lika ont i hjärtat att ta beslutet om att du idag skulle få tassa över Bron som det gjort i din värkande rygg – men som alltid är det ett viktigt ansvar som katthemsmänniskor har att se var gränsen går för ett värdigt liv… Under en lång period prövades alla tänkbara mediciner, tidvis mådde du riktigt bra, men så kom värken tillbaka. Du var bra på att dölja den, som alla katter har för vana, och du avskydde att få medicin. Nu släpper vi dig fri på SkaparKattens grönaste ängar och vet att du aldrig har ont mer! Tack för att vi fått vara med om dig!

Sida vid sida med SkaparKatten står han, reslig som ett eldrött lejon, vid Pärleporten och väntar – Mezzopotamius, katthemmets okrönta konung. När Brima skymtar på väg uppför Bron går han fram och möter henne med en mild buff på pannan, sluter så upp vid hennes sida och eskorterar henne ända genom PärlePorten och in i Katternas Himmel, och precis som i gamla tider är han en liten kattas trygga stöd.

”Brima” säger SkaparKatten spinnande, ”Du har gett kärlek till många människor och många katter – nu skall du få vila fridfullt, du är hel nu. Här finns en särskild plats för dig och du har många här som väntar på dig alldeles speciellt för att…”  En rad svartvita och röda katter, alla väldigt typiska ”Vretstorpare”, och andra saknade katthemsvänner omringar plötsligt Brima med ivriga jam och det blir ett intensivt nosbuffande, pannknuffande och kindstrykande! SkaparKatten behöver inte avsluta meningen: Att ”stångas” med sina vänner har nämligen alltid varit det bästa Brima vet!!!

SkaparKatten ser leende på den lyckliga flocken och viskar: ”Det är fullbordat.”