Enligt lagen får du ha maximalt 9 katter utan att ha tillstånd och godkänt kattverksamhet. Hur har man kommit fram till den här gränsen på just NIO stycken kan man undra? En del människor har fullt upp med EN katt och andra klarar tjugo utan problem… Hur ska då en djurskyddsinspektör kunna bedöma vad som passar en men inte en annan?
Någonstans har också vedertagits en gräns på 3 månader som acceptabel tid för att ett katthem att få en katt utadopterad. I vissa delar av landet gäller det skygga katter, i andra gäller det alla katter. En del sätter 3månadersregeln som gräns för kattens socialiseringsframgång. Lyckas inte någondera så ska katten avlivas. Varför? Katten väntar gärna en stund till om det är vad som krävs för att få ett nytt gott hem!
Jag kan komma med många fler exempel på tillämpning av djurskyddslagen som inte har minsta stöd i någon enda paragraf eller heller i någon relevant forskning…
Det skrämmande är att Länsstyrelsens hejdukar inte EN ENDA GÅNG värderar den enskilda kattens behov ”sett utifrån kattens egen synvinkel och situation” – d v s att en katt som tillbringar 3 månader eller mer på ett katthem är fullständigt ointresserad av tidens gång eller kanske mängden kvadratmeter den har att röra sig på över tid. Katten lider inte på något som helst sätt av att vara inomhus, tillsedd med mat, vatten och vård. Allt katten vill är att överleva och må så bra som möjligt – och den anpassar sig till givna förutsättningar tämligen pretentionslöst.
I värderingen av kattens liv på katthemmet måste man väga in en jämförelse med hur kattens tidigare situation varit (Utomhus, utan tillsyn, sjuk, svältande, misshandlad!!!) och det som Länsstyrelsen vill begränsa till 3 månader är i kattens ögon vistelse i ett himmelrike!!! Det må vara att katten kanske visar sig skygg eller osocial med människor, eller upplever en tids stress tills den anpassat sig – men det betyder inte att den LIDER! Alla katter vill inte vara knäkatter, men detta kynne är ingen sjukdom, bara ett ställningstagande baserat på livserfarenhet. (Och som vi så väl vet: Plötsligt vänder det och skyggis blir tryggis – det är väl värt att vänta på!)
Allt Länsstyrelsernas djurinspektorer ser är det självförgyllda värdet i sina egna självskrivna paragrafer, inget annat, de går före själva livet! Och utefter det döms friska välmående katter till döden. En ironisk bitterhet att detta kallas djurskydd! Frågan måste ställas: När ska någon inom myndighetens egna led vakna upp och se paragrafrytteriet med öppna ögon och vad det leder till?
Hur ger vi dem väckarklockan?!