Det tog bara ungefär 4½ år!

Ser ni något särskilt med den här bilden?

”Nej, inte direkt? Wikki på en säng – är det nåt konstigt med det?”

Mjau – det är nämligen något unikt – ett viktigt steg i min utveckling från rädd, kuschad och olycklig katt på helspänn, till trivselspinnare som ligger på en säng! Detta är nämligen bilden på att jag idag, för första gången sedan jag kom till Landet över huvud taget – första gången på 4½  år!!! – som jag frivillligt och på eget bevåg hoppat upp i en av Landets sängar och ligger där och sover, lugnt och tryggt! Det har inte hänt förut!!! ♥

Sedan jag kom till matte och husse har vi säkert varit på Landet 40-50 gånger – och jag har varit väldigt noga med att inte ligga på ställen som känns fel – jag har haft en filt på kökssoffan, en bädd i allrumsfönstret eller sovit i en stol i kontoret.

Många tror kanske att jag är en tuff katt som alltid breder ut mig var jag vill – men sanningen är att någonstans under mitt första år blev jag så hårt hanterad och bannad om jag satte tassarna i en möbel, att jag över huvud taget aldrig vågade sitta i någons famn ens en gång, än mindre göra något så förbjudet som att komma i närheten av en mjuk säng! Och det har suttit i oerhört starkt – matte har fått locka, lirka och belöna mig med väldigt tålamod:
– Att jag faktiskt fick vara på soffan hemma (Jag puttade ned tidningar från bordet och låg på dem istället!).
– Att jag fick vara i famnen (Jag blev alldeles stel och vågade knappt röra mig!).
– Att jag fick äta mat när jag ville (Matte var tvungen att vara med annars och truga!).
– Att jag fick sova hos matte hemma i vår säng – krävde mycket övertalning!
– På Landet var det ju förut fyra katter att ta hänsyn till, jag vågade inte tassa på deras platser – så Stora matte gav mig en bädd på allrumsbordet…
– Jag började ligga i mattes knä hemma, när hon satt vid datorn.
– När Mjurre inte längre fanns kvar på Landet fick jag ärva hans sovbädd i köksfönstret men fortfarande sov jag helst i någon kattong eller på någon matta bara.

Men idag hände det! I dag tog jag mod till mig och lade mig på gästsängen i lilla sovrummet! Alla blev så glada och jag fick mycket beröm. Det är viktigt – och man behöver inte vara en superskyggis för att behöva viss träning att övervinna svåra saker! Även en social katt som jag kan ha hinder att ta mig över. Det känns skönt nu: Här ska jag sova i fortsättningen! ♥♥♥

Författare: Wikki

Hej! Det här är min blogg. Med mina fyra tassar, arton klor och yviga svans samt en nyfiken nos förmedlas här mina åsikter, med stöd från mattes knä. Där ser jag självklart till att skriva sanningen. Och hur det är att ha två människor som behöver en fast tass. Men nu är det dags för min dagliga promenad ute och den tänker jag inte gå miste om, inte ens för er skull. //Wikipedia

16 reaktioner till “Det tog bara ungefär 4½ år!”

  2. Men Wikki! Nu undrar jag vad du har varit med om. Jag, som är född ute och inte hade varit inne i ett hus alls innan jag var ett år, det var då jag kom till katthemmet, lärde mig jättesnabbt med hjälp av Sullivan att sängar det är mysigt det. T om när matte ligger där, fast det tog ett år innan jag gjorde för jag är ju en f.d. skyggis numera fegis. Hoppas du kommer mysa massor i landets sängar fr o m nu!!

    *nosgos och svansdans* till en duktig Wikki

    Svara

    1. Mjau så klart jag kommer att mysa – men det är bara EN säng som jag erövrat ännu så länge. Men en viktig etapp för mig! ♥ Det bevisar bara hur bra saker kan bli om de får ta sin tid! *spinner* TassKram Wikki

      Svara

    1. Mjau, som ni förstår kan även en katt som verkar hur tam som helst ha sina problem! Och det är inte konstigt att de tar sin tid… ♥ NosPuss Wikki

      Svara

  5. Vilken lycklig berättelse. Visst är det något speciellt när man äntligen inser att man får hoppa upp och lägga sig nånstans, utan att ens människor blir arga. *kurr*

    Svara

    1. Det tycker jag också! Men jag vill inte ha för mycket fluffiga filtar – helst bara överkastet eller lakanet. Då trivs jag, konstigt nog. TassKram Wikki

      Svara

  8. Vi klosterkatter är JAMARSTOLTA över dig! Och vi vet precis hur du har känt det… ovärdig, rädd att bli åthutad eller t.o.m. slagen (och en sådan rädsla sitter djupare än förtroendet för dina nuvarande människor), rädd att bli biten av andra katter… livet är inte lätt för en liten misse som inte haft förmånen att födas rakt in i kärlek och trygghet. Och ibland räcker inte ens det – jag höll mig på min kant i åratal innan matte vann mitt förtroende, trots att hon har funnits i mitt revir sedan jag var 13 veckor gammal. Det har jag å andra sidan tagit igen rejält sedan dess! *kurrar*

    Tass från Imma, abbemissa.

    Svara

    1. Mjau, du förstår verkligen hur det känns, Imma. Och ändå har matte fått bevis för att jag haft flera BRA hem och absolut vuxit upp hos min mamma i ett snällt hem, det vet vi. Men någonstans på vägen har något hänt. Ja, jag tar igen det nu. Och jag är så lycklig här på Landet! (Nova också, idag har hon varit ute TRE gånger och sprungit på jakt! TassKram Wikki

      Svara

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *