Stilla kväll på Örebro katthem

Stora matte Inger hälsar på här och lånar Wikkis bloggruta! Just precis nu sitter jag ensam bland alla tysta katter i stora rummet på Örebro katthem på Sockengatan 5. Jag smög ned hit för att lämna lite saker inför morgondagens årsmöte, och för att bara få vara stilla och invänta min själ, efter en synnerligen hektisk arbetsvecka. Då finns inget bättre än att vara på en stilla plats, omgiven av katter!

Utanför susar kvällstrafiken och regnet skvalar ned. I de flesta fönster sitter det katter och kikar ut, men ingen tycks vara så särskilt sugen på att få komma ut. Många av katterna här  vet vad kyla, regn och oväder betyder i den bistraste bemärkelse – de har kämpat för sina liv utomhus en gång, och vill inte tillbaka till det!

Man skulle kunna tro att det skulle vara jamigt här nere – men det är alldeles alldeles tyst. Det hörs bara tassande steg, kanske en duns och skrap av en katt som hoppar och landar, och ett försynt pinglande av en leksak ifrån den minsta kattens bur. Jo, vackra Betty Boop ger upp ett kuttrande jamljud ibland: Krurrrorrrorrrurr!

Det är mysigt att bara sitta stilla och titta på katterna – de som ligger lugnt och förnöjt på bäddar eller klösträd, och de som tassar omkring mellan matskål och toalåda. Jag ser friska hulliga katter med nyfikna ögon, jag ser sneglande blickar från katter som jag vet är försiktiga. Bäst av allt är att veta att inte en enda katt här är hungrande eller frusen…

Jag vill inte ens störa dem med att plocka fram kameran. Eller prata. Jag bara sitter och lyssnar på lugnet och tryggheten… Hela veckan har jag varit så inställd på allt som behöver göras inför ett årsmöte, så varenda kväll har gått åt till det. Och nu behöver jag bara fördriva tiden fram till dess början i morgon. Det är är hjärtans ärligt frestande att stanna kvar här hos katterna i deras magiska värld precis hela natten!!! ♥ ♥

Författare: Wikki

Hej! Det här är min blogg. Med mina fyra tassar, arton klor och yviga svans samt en nyfiken nos förmedlas här mina åsikter, med stöd från mattes knä. Där ser jag självklart till att skriva sanningen. Och hur det är att ha två människor som behöver en fast tass. Men nu är det dags för min dagliga promenad ute och den tänker jag inte gå miste om, inte ens för er skull. //Wikipedia Visa alla inlägg av Wikki