Vi saknade dig också, Norpan…

Hon sitter i en cirkel av Änglakattungar, som andlösa lyssnat till de spännande berättelserna om kattutställningarna som hon deltagit i. Pälsen skimrar i svart och guld, och rösten är mild när vackra Norpan jamar vidare: ”Det viktiga, förstår ni, det var inte att vinna rosetter och guldpokaler, utan det viktiga var att hela tiden känna mattes stolthet och glädje och hela tiden veta att hon hade älskat mig lika högt och varit lika stolt och glad, även om vi aldrig någonsin satt tassen på en utställning – att veta att för henne var jag världens mest älskade Norpan, vad som än hänt. Det är en verklig mattes kärlek, och den värdesättar jag långt över alla priser jag fick!”

Norpan suckar lite, får något längtande i blicken och tystnar en stund. Hon ler lite när SkaparKatten kommer tassande och sätter sig intill henne, och lägger sin väldiga mjuka svans runt dem alla. De små Änglakattungarna gosar in sig i svansen som om den varit ett fluffigt duntäcke.

Så lägger sig Norpan ned och fortsätter: ”Genom att vara en före detta katthemskatt är det ändå en bra sak att bli utställd, för det kan visa omvärlden att alla vi katter är lika mycket värda och lika fina, vare sig vi har stamtavlor eller inte, och det kan hjälpa andra katter att få det bättre. På det sättet tyckte jag om att visa upp mig – men ibland när allt det med domarens granskande, prisutdelningar och fotograferingar var passerat, då fick jag det som överträffade alla beröm och prisrosetter: Att krypa upp i mattes trygga varma famn igen! Kattutställningarna var bara en pytteliten del av mitt liv. Den stora delen var det fina livet hemma med familjen och jag är så tacksam för det goda kattliv jag fick. Och jag är helt säker på att matte fortfarande kan känna att jag spinner för henne här i från KattHimlen…” Norpan blundar stilla och hennes spinnande rullar som en mild våg över dem alla. Hon spinner och spinner och spinner….

Stilla viskar SkaparKatten: ”Det är fullbordat.”

Vi tassar detta idag till minne av Norpan, som tassade över Bron den 30/1, tryggt och varsamt insomnad i mattes famn. Vi saknade att du inte kom till senaste utställningen, men vi tänkte på dig och höll en tyst minut. Vila i frid, tappra hjärta!

Författare: Wikki

Hej! Det här är min blogg. Med mina fyra tassar, arton klor och yviga svans samt en nyfiken nos förmedlas här mina åsikter, med stöd från mattes knä. Där ser jag självklart till att skriva sanningen. Och hur det är att ha två människor som behöver en fast tass. Men nu är det dags för min dagliga promenad ute och den tänker jag inte gå miste om, inte ens för er skull. //Wikipedia Visa alla inlägg av Wikki