Hur ska vi hinna fram? Hur ska vi nå ut? Hur ska vi räcka till för varandra? En sliten vän ringer och vill prata. Du är också sliten och orkar bara lyssna till hälften, fast du önskar du kunde mer. TV:n står på och glättigt leende människor svischar förbi i rutan. Hur orkar de vara så påklistrat positiva? De har väl också räkningar att betala, kramp i magen ibland av obestämbar oro och tiden fylls av måsten som inte går att planera? Du sätter dig vid datorn och axlarna värker… Löpsedlarna även på nätet skriker om den mördade libyske diktatorn. Även om han var en känslokall envåldshärskare med mängder av liv på sitt samvete – hur kan de som nu förhoppningsvis ska upprätta en demokrati i hans spår bete sig lika inhumant som han? Ditt illamående växer. Vem är man och vem blir man? Vad väljer man att bli? Du vänder blad, men ser inte vad där står, hjärnan är kvarglömd på jobbet och instinkten har fastnat i FaceBook med rumpan bar. Alla bokstäver hakar ihop sig till påminnelser om allt du inte gjort den här veckan, kolumnen för det som borde blivit slutfört gapar tom. Väldigt mycket hamnar mittemellan. Finns jag när det inte blir något skrivet i bloggen?
Det är då en liten katt kryper upp i knäet. Som en varm motor tung av närhet rullar hon ihop sig mellan skrivbordskanten och din mage, och börjar spinna: Jag finns. Jag är här och nu och inget annat existerar! Din hjärna slutar skena. Du blundar och förnimmer med varje känselcell och nerv i dina handflator hennes sammetsmjuka päls och kraften i den formligen dyrkande kärlek som strömmar in i dig, från henne… Tiden stannar. Oron bara löses upp i ett vitt ingenting. Katten liksom breder ut sig över dina ben, spiller tassar och svans åt olika håll och knuffar bekräftande med en liten fuktsval nos mot dina fingrar: Ja – mera! – smek mig där vid kinden vid örat vid pannan vid kinden igen och lite till lite till… Du har glömt omvärlden som nyss stressade dig. Du smeker. Datorskärmen lyser osedd blek. Du har glömt spänna musklerna i ryggen och nacken, du har slutat bita ihop om ditt leende. Du har en katt i famnen och allt annat har slutat existera. Om bara det finns en katt – så finns du.
Åh vad dom raderna kändes som jag just nu.
KÄnner så att så är det och lite till.
Tack ! och kram
Mjau ibland behöver man ladda med en liten katt! NosPuss Wikki
Vi älskar dig Mamma <3
Miriam, Silver, Wikki och Nova
Så vackert och så sant. Ta vara på dig Storamatte.
Nalle.
Tanja har lovat att pyssla om Stora matte – det ska visst bli skogspromenad idag! NosPuss Wikki
Precis sådär är det… livet…
Massor med kramar
Malin <3
Mjau – men så behöver vi också skillnaden mellan ljus och mörker för att förmå uppskatta dem! TassKram Wikki ♥
Underbart skrivet om hur det verkligen är. Har många gånger kommit hem från att ha varit en glad, trevlig person på jobbet och när man kommer hem så sjunker man ihop som av en tyngd på axlarna. Men så fort jag tar Sixten i famnen så försvinner tyngden och jag känner äkta frid.
Mjau, så är det. Tur att SkaparKatten gav människorna chans att få lära känna oss katter och finna Frid! NosPuss Wikki
Åh, jag känner igen det där. Både funderingarna men även hur mycket som förändras inom en när ens kissar dyker upp och gör en sällskap. Allt blir på något sätt mycket lättare när de är med och påpekar vad som är viktigast i livet, nämligen att leva i nuet och verkligen njuta av tiden man har tillsammans 😀 ♥. Kramizar och Kärlek
Så sant! Skönt att inte vara ensam om att känna så här, säger Stora matte. NosPuss Wikki
Kloka, kloka tankar från Stora matte… Och hon har så rätt i allt.
Hela mitt liv finns i foton o negativ, jag fick min första kamera när jag var 10-11 och jag fotade redan under högstadiet 4-5 fotoalbum fulla och så har det fortsatt. Jag städade datorn härom dagen och la över alla mina bildmappar på den nya externa hårddisken, trodde jag, för nu när jag tittade på den inser jag att 3 månader av vårt liv fattas… Nu är det ju så att jag framkallar ju alla de bilder som blir bra, men alla de som inte är perfekta är nu borta, inkl 1600 bilder från Krakow och hela Lusses liv hos oss… Liksom också de första dagarna som Lurrvar var hos, och det tyckte Emil var värst, men jag konstaterar att HAN finns ju! Det andra är ju bara minnen i hjärnan nu…
Vilken tur att Tanja finns och är en varm och levande katt som kunde ta Stora matte tillbaka till verkligheten! ♥ Jag ska gå och sätta mig hos mina nu levande katter och lukta på dem och tänka att det var bara ettor och nollor som försvann… Jag har ju de levande och lite papperskopior! 😉
Kram till Stora matte i natten ♥
Men oj – hur kunde så mycket bilder bara försvinna? De kan inte ligga kvar i någon papperskorg eller ha smygit sig in i fel mapp? Ja vilken sorg det är att mista det ogripbara, som ett foto! Tänk sedan så här: Men om strömmen går – ja då har jag ändå pappersfotona fullt synliga!
Ibland fångar vi för många bilder – digitalkamerans förbannelse – för vad ska vi egentligen med alla de suddiga till?
Då tar man en levande katt, eller sitt barn, eller en vän i famnen och viskar: Men jag har ju dig!
Tröstbuffar! NosPuss Wikki
Så vackert skrivet och så sant.
/Julia
Mjau, jag tror katter räddar våra stressade hjärtan mer än vi anar! NosPuss Wikki
Så sant och så fint skrivet! Vi delar stora mattes ALLA tankar inklusive de om diktatorns död.
Nos Puss Sven och Signe.
Mjau – på något sätt inkluderar det att man själv inte ska handla lika illa som den avskydde personen. Jag såg bild i en tidning på en familj som hade fest för att FIRA hans död. Man ska inte fira någons död, möjligen ska man sörja att denne inte gjorde något bättre av sitt liv! *suck* NosPuss Wikki
Jamarn’s Såååååååå Sant!
/Jam & Kraaaaaaaaaaam
Den kramen värmer! NosPuss Wikki
Åh vad härligt skrivet!
Det finns verkligen inget härligare än när man har en trygg sovande katt bredvid sig och som buffar tillbaka och sträcker på sig njutningsfullt när man ger den en klapp för att sen nöjd kurrande somna om. Då försvinner alla bekymmer i världen.
Alice matte
Mjau, så är det – katter är som suddgummin för själens mörker! NosPuss Wikki