”Eftersom katter inte naturligt lever som flockdjur – de upprättar inte någon rangordning, utan de måste hela tiden anpassa sig till de individer de möter, vilket i sig kan vara väldigt påfrestande för en individ. De måste hela tiden ta ställning till den individ de möter: Ska jag gå undan, eller kan jag gå i närheten?” säger forskaren Jenny Loberg i vetenskapsradions program idag.
Jordbruksverket finansierar så att SLU kan forska i detta och man kan bara oroligt ställa sig frågan: Hur kommer detta att påverka våra katthem och deras katthållning, liksom reglerna för hur vi i framtiden kommer att tillåtas ha katter?
Tydligen ska djurskyddsinspektörer behöva studien som stöd för att kunna avgöra sina bedömningar.
Lite förvånande är denna forskares uttalanden om katters flockdynamik, och man kan ju undra vilken skola hon gått i? I princip ALLA levande varelser lever i någon form av flockdynamik, katter ej undantagna. Och alla vi som har fler än en katt ser ju tydligt hur grundlagd rangordningen är i kattgruppen. Att den sedan inte fungerar efter samma principer som ranghierarkier hos t ex vargar eller höns, tja – det är ju en sak som inte katten bryr sig om – katter fortsätter att vara ”på sitt vis”.
Ibland blir jag lite rädd när man börjar bedöma vad som är ”rätt eller fel” i ett djurs samspel beroende på ”mänskliga måttstockar” och utifrån det ge olika slags tillstånd för djurhållningen… (Det är ungefär som regeln för vad som är minsta tillåtna takhöjd i en kattbur på ett katthem – sett med kattmått ganska fånig då snedtaksytor inte kan räknas in. För katten själv är all takhöjd acceptabel bara inte en hissad svanstipp slår i taket?!)
Nästa fråga är ju vilka rådgivare man tar till sig i en sådan här studie – kommer den bara att bygga på studier och mätningar i laboratoriemiljö ”De deltagande katternas stressnivå jämförs beroende på om de fått leva tillsammans på 15, 30, eller 60 kvadratmeters yta” eller kommer man att samarbeta med och lyssna på erkända idag verkande kattbeteendevetare som finns runtom i landet?
Vidare kan man också fundera på hur forskaren definierar stressen i katternas beteende relaterat till det som står i första stycket. Katterna själva kanske inte alls upplever någon stress utan följer bara det beteendemönster som de är födda till, och stressen är något som kommer till i den betraktande människans uppfattning? Och hur ska forskare mäta katt-stress utan att med själva mätningen orsaka stress? Jag ser framför mig en mycket svårdefinierad och komplex studie…
Och jag är sannerligen orolig för vad fel riktad forskning kan sätta för facit i händerna på Länsstyrelsernas djurskyddsinspektörer!