Vila i frid, Beata!

Idag har den pyttelilla goldenshade persern Beata mycket stilla somnat in, sörjd och saknad av matte Maggan och sin käraste vän och ledarkatt Flisan… Beata kom för fyra år sedan, redan då gammal, sjuk och vanvårdad till ett hem där hon fick massor av kärlek och frihet att leva sitt alldeles egna liv. Trots cancer, högt blodtryck och HCM och att hon blev blind för 1½ år sedan, så klarade sig Beata med mycket bestämt sätt på egen tass. Hon snurrade runt tills hon orienterat sig och tog sig till sin sovplats, till toalådan på övervåningen eller vart hon än ville. Möjligen tog hon hjälp genom jama högljutt så att kattkompisen Flisan kom rusande och puttade eller liksom ledde Beata rätt igen!

Tänk vad gott för en sådan misse att bara fridfullt somna, mätt på liv och trygg…

Det glittrar i guld på Regnbågsbron, en färg den ytterst sällan har – men just idag hedrar SkaparKatten och ÄnglaKatterna en alldeles speciell liten katt… Sankte Pelle, Grindkatten, hade sett till att polera guldknopparna på PärlePorten, men suckade – fast en rätt belåten suck – att de ändå överglänstes av den lilla gyllene perserflickan som kom tassande in genom den.

”Hit har jag nästan varit på väg många gånger” suckade Beata. ”Men nu var det dags. Tack SkaparKatten för de goda åren jag fått med min älskade matte och min kära Flisan och de andra katterna… Jag hoppas Du sänder dem all tänkbar tröst som tack för all den kärlek som de gett mig! Jag kommer att sakna dem så!”

”Beata, du kan smyga och hälsa på dem, när du vill! Så som katter vandrat mellan världarna i alla tider – som när du gick ut i gräset en sista gång… Du kan tassa vart än du önskar nu! Och här finns ingen tid som går. Så du möter dem alla snart igen, utan att märka att du väntat…” SkaparKatten höjde Den Eviga Tassen och det virvlade små gnistor kring Beata – hennes ögon blev alldeles klara och glänsande, och mjuka vingar knoppades på ryggen. Hon tittade ingående på SkaparKatten och nickade, tankfullt och liksom godkännande. Så blundade hon, och gick framåt tills morrhåren nuddade närmaste ÄnglaKatt. Och så öppnade hon ögonen igen och log. ”Gissa vem som vinner om vi leker SvansKull men blundar?!”

”Det är fullbordat!” nynnade Sankte Pelle och sköt stilla till Grinden vid Regnbågsbron.

Författare: Wikki

Hej! Det här är min blogg. Med mina fyra tassar, arton klor och yviga svans samt en nyfiken nos förmedlas här mina åsikter, med stöd från mattes knä. Där ser jag självklart till att skriva sanningen. Och hur det är att ha två människor som behöver en fast tass. Men nu är det dags för min dagliga promenad ute och den tänker jag inte gå miste om, inte ens för er skull. //Wikipedia

16 reaktioner till “Vila i frid, Beata!”

  3. ”Tårar på nosen” så vackert skrivet. Så skönt att Beata fick några fina år tillsammans med matte och Flisan och att hon fick somna in lugnt och stilla i deras sällskap.Nosbuff

    Svara

    1. Mjau, Flisan hon tittar sorgset efter sin vän, och Sigrid letar under möblerna. Matte har några fina missar kvar till tröst. Men tänk att en så pytteliten kisse som Beata på knappt 2 kilo ens kan lämna ett så enormt tomrum, tänker de…. TröstTassKram Wikki

      Svara

  4. Så fint skrivet, Man vill bara gråta. Det får man göra när nån katt gått till Skaparkatten. Man får vara ledsen fast man vet att den lilla katten har får ro nu och kommer ha det bra för alltid.

    Svara

    1. Det får man göra… Jag kan också säga att egentligen önskar jag att alla katter fick somna som Beata – av sig själva, när kroppen gjort sitt, och trygga, nöjda, mätta på liv…. *sniff* TassKram Wikki

      Svara

    1. Mjau, Beata fick ändå trygghet och kärlek, och det tror jag är så lyckligt som ett kattliv bara kan bli! NosPuss Wikki

      Svara

  7. så oerhört vackert skrivet om min lilla kisse Beata, tänk att en så liten katt, lämnar så stort tomrum efter sig, ingen liten Beata som törnar runt, och högljutt protesterar, när hon kom fel, ingen mjuk liten kropp, som hoppar upp i soffan, och talar om, här är jag, matte, var en pratsam liten katt, kompenserade sin blindhet, med prat, blev hon orolig, skrek hon, och alla svarade, och hon blev nöjd, en stilla död hemma, omgiven av sina kära vänner, var henne väl förunnat, men hon fattas oss
    Maggan47

    Svara

    1. Mjau, hon fattas – det förstår vi så väl… Önskar dig all tröst vi kan uppbringa – men vet hur ont det gör… NosPuss Wikki

      Svara

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *