Tänk att klara sig från ett lodjur?

(Varning! Obehagliga bilder!)

Stanna inne nu, Skrållan! Riskera inte fler möten med lodjur – det skulle inte vara bra!

Det går inte att ta fel på husses och mattes glädje att ha hittat sin 23-åriga katt Skrållan vid liv – katten som de såg försvinna iväg i käftarna på ett lodjur tidigt på tisdagsmorgonen den 27 december… Husse hade just släppt ut Skrållan på morgonen för hennes vanliga morgonpromenad, och hörde strax därpå katten skrika ett fruktansvärt ångestskrik. Från ropade förskräckt att katten tagits av ett lodjur! Han fick på sig kläder och rusade ut med en kvast som tillhygge och det märkliga var att lodjuret låg kvar utanför, ovanpå den stackars blödande Skrållan och flyttade sig inte! Familjen ringde polisen för att få hjälp med att någon kom och sköt det onaturligt hotfulla oskygga lodjuret, men under tiden gav det sig iväg med Skrållan i gapet och då brydde sig polisen inte om att göra något. Det förtvivlade paret trodde att deras katt var död…

Senare på dagen såg emellertid ett par grannpojkar något röra sig under några brädor intill ett uthus och trodde det var lodjuret som var kvar – men det visade sig vara Skrållan! Katten kördes raskt till veterinären och fick vård för riv- och bitsåren, och antibiotika. Och nu mår Skrållan riktigt bra igen!

Men två dagar senare, när grannfrun skulle gå ut för att koppla i sin motorvärmare och inte fick upp dörren utan att ta i ordentligt – varvid lodjuret som legat för dörren ramlade nedför trappan – då insåg man att något var allvarligt fel på lon. En eftersöksjägare kallades in och efter att han skjutit lodjuret, som låg och tryckte under en veranda, upptäcktes att den var fruktansvärt mager och hade ett brutet bakben!

Tragiken i naturen är alltså dubbel. Det skadade desperata lodjuret förlorade sin naturliga skygghet, och Skrållan drabbades. Nu får vi dock hoppas att det härmed blivit lite ofarligare i Älvdalen!

Författare: Wikki

Hej! Det här är min blogg. Med mina fyra tassar, arton klor och yviga svans samt en nyfiken nos förmedlas här mina åsikter, med stöd från mattes knä. Där ser jag självklart till att skriva sanningen. Och hur det är att ha två människor som behöver en fast tass. Men nu är det dags för min dagliga promenad ute och den tänker jag inte gå miste om, inte ens för er skull. //Wikipedia Visa alla inlägg av Wikki