Så gick hon från oss, en älskad gammal katt… Det är gott för gamla katter att få gå, när deras tassar är trötta och kroppen inte orkar. Det är gott att få somna omgiven av vänner och kärlek, gå genom Grinden och lyftas till SkaparKattens famn.
Kvar sitter vi med sorgen – husse höll om matte som grät sig till sömns igår kväll, och vi katter höll om med tassarna.
Svårast var ändå att fatta beslutet om att låta detta ske. Men Semlan hade visat så tydligt vad hon ville. Hon hade letat upp en ny plats som gömde henne för allt runtomkring, och där låg hon bara, kraftlös och krasslig. Hon hade fått blödningar i ögonen, mist en del av synen och många andra saker indikerade att njurarna gett upp. Det var hög tid att göra den sista vandringen…
Så ni får ursäkta om bloggen de senaste dagarna varit väldigt mycket i hennes namn. Men Semlan har varit en mycket speciell katt. Hon har lämnat spår runtomkring oss som kommer att finnas kvar länge, länge. Hon har påverkat min matte att bli den hon är, och det i sin tur har påverkat att jag Wikki hamnat där jag är och blivit den jag är nu. Vilket är stort och lätt att känna ödmjukhet inför.
Att bli älskad av en katt är en stor gåva.
Semlan gav av sin kärlek. En sommar försvann hon märkligt och var borta i flera veckor. Alla letade och det sattes upp efterlysningsskyltar och annonser. Men så kom hon plötsligt hem igen. Nästa sommar försvann hon igen. Matte letade förtvivlat, frågade alla, vände upp och ned på hela socknen nästan. Veckor gick, en månad… Efterlysningsskyltarna åkte upp igen.
När sommarlovet var inne på en av de sista dagarna, satt matte ute på verandan. En främmande svart Saab svängde in på gården. En man kliver ut, följd av två yngre pojkar, och han har en katt på armen: ”Hej, vet ni vems katt det här är?” Varpå katten ifråga med ett förtjust jamande raskt och vant kliver över på mattes axlar och lägger sig bekvämt tillrätta om halsen på henne och spinner ljudligt! ”Hej Semlan! Var har du varit?” ”Kurr kurr kurr!”
Det visade sig vara en familj som skaffat sig en förfallen sommarstuga långt bort på andra sidan skogen, så långt bort att vi aldrig kunnat drömma om att ända dit skulle Semlan gå… Matte hade ändå letat där åtskilliga gånger utan att se till henne. Men nu fick vi veta att Semlan hade varit där under försvunnen-veckorna sommaren innan, och även hela den hösten hälsat på dem när de varit där på helgerna! Och den här sommaren hade hon flyttat in när de kom för att tillbringa pojkarnas sommarlov i sin stuga och stannat hela tiden!
Kanske tyckte Semlan att de andra katterna på Landet tog bra hand om matte, och kanske tyckte hon att två stadspojkar som aldrig haft ett husdjur skulle få lära sig en katts kärlek! Men familjen förstod ju att hon hörde hemma någonstans och kunde bara inte lämna henne när lovet närmade sig sitt slut, så de åkte runt och letade – och hittade som väl var rätt så att Semlan flyttade hem igen.
Till helgerna tassade hon dock ofta den slingriga stigen över skogen och hälsade på dem. Och så en dag möttes hon av Mysak, en svart liten kattpojke med vitt på tassarna, som pojkarna fått som egen. Semlan blev mycket nöjd, och så fick Mysak ta över ansvaret för familjen. Semlan hade fört dit kattkärleken, och nu kunde hon stanna kvar hemma på gården hemma hos matte under de kommande somrarna.
Att bli älskad av en katt är verkligen en stor gåva.
Nu vilar hon under det stora tårpilsträdet. Matte säger att hon känner hur alla katterna, som har sin sista plats där, ibland sitter i de vackra grenarna och gungar sakta i den stilla vinden… Det är en vacker syn.
Jag ser den också. Gung gungeligung…