Det var en gång en liten flicka. Flickan hade fyra ben och en svans och var mycket vacker. Men tvåfotingarna tog inte tillräckligt väl hand om henne och de många andra fyrfotade pojkarna och flickorna som bodde dä
r. Så en dag kom en annan tvåfoting och fångade flickan och satte henne i en bur. Flickan var mycket rädd, för hon visste inte vad som skulle hända med henne. När buren öppnades igen var flickan i ett annat hus, där hon sedan blev väl omhändertagen. Men allt var ändå inte bra, för flickan var rädd för de tvåbenta varelserna, och de andra fyrfotingarna i huset var stygga mot henne, och hon var olycklig. I hopp om att hon skulle få det bättre fick flickan flytta igen, men även på nästa ställe blev flickan utstött. Gång på gång fick hon flytta, men ingenstans fick hon vara kvar.
Den lilla flickans högsta önskan var att få komma någonstans där hon skulle få stanna för alltid och bli älskad för den hon var. 
Med tiden blev flickan mindre rädd för tvåfotingar, för trots alla flyttar så märkte hon att de stora varelserna var snälla och kom med mat. Och det var vid matplatsen som hon först märkte att det var trevligt att bli klappad av en tvåfoting. Efter den upptäckten kunde den lilla flickan inte få nog av uppmärksamhet. Hon fick också en fyrbent vän som var snäll och ville leka med henne. Men hon ville ändå ha ett riktigt hem och en tvåfoting som vore hennes egen…
Sagan om Dorothea är inte slut. Vill du skriva färdigt den? ”Sedan blev flickan adopterad av en bra familj och levde lycklig i alla sina dagar.” är den fortsättning jag hoppas på. Du hittar mer information om Dorothea här.
