Kattmannen i Kuala Lumpur

Om vi tycker att katter har det eländigt på vissa håll i Sverige så är vi ändå långt i från det elände de har i andra delar av världen. Och kanske förstår vi inte det kulturella beteende som ligger bakom det som vi, här, kanske betraktar som fruktansvärt djurplågeri, men som i ett annat land kanske är det närmaste ”räddning” som en katt kan komma?

Jamil ”The Catman” tigger pengar på snart sagt varenda glugg på nätet. Ska man säga att han är en bluff, som utnyttjar katterna för att försörja sig? Han åker runt i Kuala Lumpus på sin scooter med sin apa och sina väldresserade katter, som kan – utan koppel! – ligga stilla på den i upp till 4 timmar och låta sig fotograferas av turister mot betalning. Och de är inte drogade!

Fler filmer finns här. Med mycket olikt det vi är vana att se!

Ska man slå ned på detta och säga att det är fel i konceptet? I sitt hem har Jamil en stor mängd katter som han ”räddat” – pengarna går till mat åt dessa. Med svenska mått lever de räddade katterna i stor misär, alldeles för många, och är instängda.  Men med malaysiska mått är de faktiskt välfödda, trygga och i alla fall omhändertagna. (Med hjälp av en traditionell örtblandning blir de tydligen heller inte med ungar i denna miljö särskilt ofta.)
Djur har nämligen en helt annan betydelse i detta multikulturella samhälle – de är nyttoobjekt och får jobba för sitt livsuppehälle, det är inget som det finns alternativ till. I smältdegeln mellan ”hopkoket” av hinduism, buddism och islam ses inte heller ett djurs lidande som något en människa ska lägga sig i, så veterinärvård är tämligen ovanligt. Katten har inte heller någon officiellt hög status utan är mer ett ”skräpdjur”. ”Local cats” bryr man sig inte om – endast dyra importerade raskatter har möjligen någon status där.

Jag tittade på Jamils filmer på youtube och bland annat har han en katt med för-lamade framben, som genom att hasa dessa framför sig tar sig fram överallt, den springer nedför trappan ut till garaget för att hoppa upp på scootern och följa med till ”kattjobbet”. Något i min själ ryser när jag ser denna katt Shakikokki ”arbeta” men samtidigt: Vad vore alternativet? Nu är katten trygg med mat och bostad, den ser frisk och aktiv ut. Fast den föddes med förlamade inkrökta framben har den fått växa upp och utan Jamil hade den varit död…
Är det fel av mig att jämföra kulturer? Jag kan inte tänka mig att sända pengar till denna person – men jag kan inte heller klandra hans beteende, för han försöker faktiskt göra något på sitt sätt och ändra katternas situation, fastän han har en bred malaysisk tradition emot sig –  ”the malay way”: Allt ska vara gratis och ingen bryr sig för allt som sker är ändå bara guds vilja, inget man kan lägga sig i. Men Jamil säger: ”The difference from people who love animals and people who say that they love animals, is the difference between heart and mouth.”

Som katt får man lite att fundera på!

Författare: Wikki

Hej! Det här är min blogg. Med mina fyra tassar, arton klor och yviga svans samt en nyfiken nos förmedlas här mina åsikter, med stöd från mattes knä. Där ser jag självklart till att skriva sanningen. Och hur det är att ha två människor som behöver en fast tass. Men nu är det dags för min dagliga promenad ute och den tänker jag inte gå miste om, inte ens för er skull. //Wikipedia Visa alla inlägg av Wikki