Vilken resa egentligen??!

Det är förundrande att ha så många varje dag som läser det man skriver. En egendomlig känsla för en liten tjurskallig åttondelperser till katt – katten som inte hamnade rätt förrän i sitt sjunde hem: Jag – här och nu…

Då, innan jag kom hit till matte och husse, var det som om jag inte fanns. Visst, jag fick vara i ett tryggt hem, hos en jättesnäll människa, som jourkatt. Men det var inte mitt… Jag var en ganska ledsen katt, och låg mest på en balkong och stirrade på ingenting.

Ända tills jag upptäckte att det var någon på balkongen intill, som tittade på mig! Och som pratade med mig med så mjuk vänlig röst! Som en dag kom och hälsade på mig!

Så fick jag flytta igen – till den där snälla rösten. Det var min matte. Plötsligt hade jag en egen plats och två egna människor. Egen matskål, sovkorg, leksaker… Händer som smekte bara mig. Som gav mig ”en röst” – det ni läser… Det finns bara ett ord för det: Tacksamhet.

Och ”Wenn Jemand eine Reise tut, so kann er was erzählen.” Ibland är det magiskt att vara katt.

Författare: Wikki

Hej! Det här är min blogg. Med mina fyra tassar, arton klor och yviga svans samt en nyfiken nos förmedlas här mina åsikter, med stöd från mattes knä. Där ser jag självklart till att skriva sanningen. Och hur det är att ha två människor som behöver en fast tass. Men nu är det dags för min dagliga promenad ute och den tänker jag inte gå miste om, inte ens för er skull. //Wikipedia Visa alla inlägg av Wikki