Våra kattliv är ofta korta. Nio stycken är de, sägs det, och väl levda så blir det sammanlagt kanske 15-20 år om vi har tur.
Katten Whiskey ovan med sina 33 år kanske håller rekordet. Men mången husse och matte ser sin katt vandra över till SkaparKattens famn långt tidigare.
Sorgen efter en katt är att få ett kattstort hål i själen. En katt kan vara lika tungt att mista, som en mänsklig anhörig. Som en bloggare skrev ”Han var ju min bästa vän!” – man måste få gråta lika heta tårar över sin fyrfota förlust, som något annat…
Kanske kan det vara skönt att göra något handgripligt av sorgen? I det ligger inte att rusa iväg och skaffa en ny katt – för ingen katt blir densamma – men att få ha i stort sett samma ritualer som för en människa; bara i kattversion.
Många tvingas lämna sitt döda älskade djur hos veterinären, som sedan skickar kroppen till kremering. För den som vill, kan dock askan lämnas tillbaka så att man kan jordfästa den på en djurkyrkogård, om man inte har tillgång till egen gravplats. (Det är enligt gällande lag inte heller möjligt att bli begravd bredvid sitt husdjur eftersom djur inte får begravas på kyrkogårdarna. Där hålls människa och djur åtskilda. Det är också uteslutet att människa och djur kremeras tillsammans.) Men med askan placerad i en vacker urna händer också att denna blir kvar i hemmet, och får en kärleksfull klapp varje dag…
Men visst kan man få ha en egen begravningsceremoni för sitt älskade djur. Svenska kyrkan har dock inte någon sådan ritual, eftersom kyrkans begravningsväsende uteslutande handlar om människor. Själv kan man ändå i allra högsta grad låta sin katts begravning omfattas av andakt och bön. Och inget hindrar heller att man går till kyrkan och tänder ett ljus där för sin katt.
Böneflaggorna på bilden är en variant av tibetanernas sätt att bära sorg, utformade för en katt. Tibetanerna anser att vinden bär bönerna som står på flaggorna så att de blir en evig del av universums kretslopp, allteftersom bilderna på flaggorna bleks av naturens nycker och vindarnas kast. Livet går vidare och ersätts med nytt liv, och våra sårade hjärtan kan läka för att sedan kunna öppnas för kärleken till en ny kattvän.
På den mittre flaggan står det:
”You have gone ahead
And nothing is the same
Leaving paw prints on my heart
That will always remain”
Djurkyrkogårdar finns på många håll i landet, som Tillinge Djurminnesplats utanför Enköping och Kaknäs Djurkyrkogård på Djurgården i Stockholm. Många städer/kommuner har egna djurkyrkogårdar, där vackra gravvårdar och stilla natur blir kattens eller hundens sista viloplats. Och hur många är det inte som har barnens älskade hamster eller familjens gammelkatt vilande under vinbärsbusken…
Att begrava sin katts eller annat mindre husdjurs kropp vid hemmet, som den är, är tillåtet – men man måste tänka på att det ska ske på ett sådant sätt att det inte stör grannar eller påverkar något vattendrag med förorening. Större djur och höns tillhör dock de djurkroppar som omfattas av Jordbruksverkets regler och kräver särskilt tillstånd för att få ”begravas hemma”.
Att få en gravsten till sin älskade katt går att få hjälp med hos vissa begravningsbyråer, som kan ge kontakt med ett stenhuggeri. (Att få en katt avbildad på sin egen gravsten går också bra. Något man kan skriva in som önskemål i sitt testamente!)
Och när det är dags för dig att ta farväl av dina människor och tassa förbi Grindkatten Sankte Pelle vid Regnbågsbrons fot, så hoppas jag att du och de får samma kärleksfulla hjälp till avskedet, som hos den här veterinären på Gamlegård’s Djurklinik… en modell som alla borde ha!?! ♥♥♥ *spinner*
Så här var det när våra kattvänner på Landet begravdes:
Avsked till Semlan
En liten kattong till Mjurre
Ville KantarellKatt
33 år är ju ingen dålig ålder men oj vilken himla tomhet det blir om man haft ett djur oavsett 1,2 eller 33 år:( Vi har ju våra små sopkissar ute där askan efter våra hundar är spridd och det känns lite i hjärtat varje gång jag går där.
Klart att man ska få sörja dem. Annars vore de ju inget värde i dem och de är ju värda ett helt ton med guld:)
Kram Jam o Spinn
På landet finns en vacker tårpil, omgiven av en syrenhäck och en liten stenmur som Stora husse lagt. Där vilar schäfern Hollin, katterna MewTwo och Timjan och en mängd andra smådjur utan namn. En vacker och stilla plats… Sorg måste få ha sådana platser. Du vet ju: ”Om inte sorgen urholkade våra hjärtan, så skulle inte glädjen kunna få plats där?”
TassKram Wikki
Vi vill börja med att säga: Tack för en mycket välformulerad och informativ sida.
Därpå tackar vi för omnämnandet av våran djurklinik, Gamlegård´s Djurklinik.
När man tvingas att ta det tunga beslutat att ta farväl av en älskad familjemedlem borde det vara en självklarhet hos alla att detta ska ske med största respekt, värme och förståelse. Nästan alla som arbetar i vår branch har och/eller har haft egna 2 eller 4 benta familjemedlemmar som är lika högt älskade som oss människor. Vi VET hur tung sorgen känns, vi vet hur det smärtar, men vi vet också att när väl beslutet är taget så brukar det innfinna sig en inre ro i själen.
Att ett sista farväl ska ske i en varm, ombonad stressfri miljö med vacker inredning, många levande ljus, sköna soffor både för djur och matte/husse det borde ses som en helt naturlig del. Att få sitta med sin älskade livskamrat så länge man vill och få sörja ostört är en självklarhet.
Att få ta den tid man behöver och att få valfriheten och bestämma vad som ska sker när familjemedlem går över till regnbågens land samt att få information om vad som kommer att ske både före, undertiden och eftåt.
Att ta de stora beslutet kräver otroligt mycket kärlek är väldigt, väldigt svårt. Där finns vi och stöttar, vi finns även efter. Dels för att ge en tröstande kram, dels att ha en axel att gråta ut mot. Alla vi som har djur, vi kommer med stor sannolikhet att få uppleva denna stund. Då ska det vara en stund att minnas som ett vackert minne, inte bara sorg.
Personalen på Gamlegård´s Djurklinik
Tack så jättemycket för det fina berömmet! Ja att vi alla brinner för djurens bästa är så tydligt. I den gemenskapen kan man åstadkomma många fina små och stora saker!
Jag är säker på att ni med denna empati har många näjda kunder!
TassKram Wikki
ATT STÄLLA EN FRÅGA ÄR SOM ATT FRÅGA ETT YXSKAFT JAG FRÅGADE fINNS DET NÄN DJURKYRKOGÅRD I NORRBOTTEN.Ett gott råd försäkra djuret mIN DOTTER,S KATT BLEV SJUK VI KOSTADE PÅ DEN ÖVER 10000KR FÖR ATT RÄDDA DEN MEN DET MISSLTCKADES ÄNDÅ
Mjau, jag förstod inte den där kommentaren med yxskaft eftersom jag inte känner till att vi talats vid tidigare. Att det är en frustration och sorg när man kostat på dyrbar vård att en älskad katt ändå inte klarar sig, det får man tyvärr leva med. Det är en risksatsning man väljer själv, och ibland är ändå kattens sjukdom eller skada botningsbar, ibland inte. Jag måste säga att om ni nu inte hade försäkrat katten, så högaktar jag er stort för att ni ändå, oavsett kostnad, försökte rädda missen! ? Jag bor ju i Örebro och har inte så stor koll på Norrbotten, men det närmaste jag hittar med anknytning till det är en firma som heter ”Husdjursbegravningar i Norrland” men som finns i Brunflo! Läs mer på http://www.husdjursbegravning.se om det kan hjälpa dig! TröstTassKramar Wikki
Jag har idagarna mist en kär vän Biskit, katten som skulle vara innekatt men fick komma ut och vara katt när jag flyttade ut på landet. Han blev mer social och lärde sig att människan är att lita på och att där kan jag få så mycket kel och mys så det räcker och blir över. Biskit gick ut i torsdagsmorse vid 6.45, jag skulle köra och jobba, när jag kommit en bit på vägen ligger det en katt vid sidan, när jag stannat och kollat vad det var för en katt blev jag bestört, det var min älskade Biskit, jag hämtade en låda och tog hem honom och vi begravde senare på eftermiddagen. Det är som ett stort tomt hål i mig och jag saknar honom så mycket att jag skulle kunna gå mitt av. Jag har min hund som som förstått vad som hänt och är en tröst i nöden. Vila i frid min älskade BISKIT. matte Ewa
Kära Matte
Vill hålla en mjuk Tass i din hand i sorgen efter Biskit! Det är en oerhörd smärta att få mista sin älskade katt i trafiken, och inte ens hinna säga farväl – eller hinna veta att den där stunden när han gick glad ut genom dörren på morgonen var den sista skymten av honom i livet… Jag gråter med dig och vet så väl hur det känns.
Men du ska veta att den kärlek som ni delade, den finns för alltid kvar. Och i SkaparKattens famn sitter Biskit och väntar lugnt tills den stund då ni ses igen. På andra sidan Bron finns ingen tid, så för Biskit blir det inget annat än att han hinner mysa en stund med Änglakatterna bara…
Här är ett blogginlägg som jag hoppas kan ge lite tröst: http://metrobloggen.se/wikipedia/farval_fran_din_katt/
NosPuss Wikki