Jag vill tro… på den sanna människan…

Vi katter observerar en hel del hos våra människor. Det som de ofta inte vet, är att vi kan se rätt igenom dem, ända in i själen. En människa kan aldrig förställa sig inför en katt – vi katter ser den sanna människan.

Det är därför det händer ibland att vi vänder ryggen åt somliga och kryper upp i famnen på andra. Och konstigt nog är det utan urskiljning på deras status eller framgång. Vi katter vet vad en god människa är…

I en stad som jag inte nämner vid namn fanns en hemlös man. Han var inte alkoholist eller missbrukare – han var bara en sådan där som faller utanför ramarna i samhället. Följdaktligen hade han ingen bostad och alla sina ägodelar drog han med sig i en gammal barnvagn. Var han sov och var han fick mat var det ingen som visste. Skäggig och smutsig gick han och plockade tomglas i parken och sällan pratade han med någon.

I hälarna på mannen gick alltid en stor grårandig katt. En blankpälsad ståtlig katt med vita tassar. Den följde honom överallt och gick han in i en affär satt den under vagnen och väntade på honom. När det regnade fällde mannen upp sufletten på barnvagnen och katten hoppade in där. Själv gick han blöt i regnet och tycktes inte märka av det.

Det märkliga var att ingen någonsin bråkade med mannen, eller rörde hans vagn med katten. Det var som om han inte fanns, var osynlig. Han sökte heller ingen kontakt med människorna.

Så en dag stod han på tröskeln till veterinärmottagningen. Katten var sjuk och behövde vård. Mottagningen var på stans finaste djurklinik och mannen stod snart utkastad på gatan igen. Hur många veterinärer han gick till vet jag inte, men till slut knackade han på en liten bakdörr till en nystartad verksamhet i anslutning till hemmet hos en ung familj, rätt sent på kvällen. Mamman öppnade med ett litet barn på armen. Med en snabb blick konstaterade hon kattens tillstånd, och innan mannen ens hann säga något, lämnade hon över barnet till ett äldre syskon och gick ut och låste upp till sin lilla sjukstuga.

Katten hade hunnit bli riktigt dålig, den hade skadat sig på något i ljumsken och fått en infektion som gått över i allvarlig blodförgiftning.  Mannen var sorgsen över att inte ha hittat eller sett skadan i tid, det var det enda han sagt. Hon sövde katten, öppnade och gjorde rent det komplicerade såret  – den fick dropp och antibiotika, sårvården tog tid eftersom skadan var djup. Timmarna gick och så var det bara att vänta och hoppas.

Veterinären gick in i huset och hämtade en termos kaffe och en filt. Det lilla trånga väntrummet fick bli plats för dem båda att vaka och vänta. Katten låg på en värmedyna och bara andningen visade att den levde. Mot morgonsidan somnade de trötta människorna, hon i en stol och han på golvet med kattens dyna mellan armarna.

När morgonen kom vaknade båda av att barnen stod på tröskeln och klappade katten, som kravlat sig upp och vingligt gick omkring. Den minsta flickan tog beslutsamt mannen i handen och bjöd in honom på frukost. Katten fick lägga sig tillrätta i sin älskade barnvagn och i den följa med in i huset.

På något sätt bestämdes det att de båda skulle stanna i ett litet gästrum tills katten blev helt frisk. Mannen sade fortfarande inte många ord, men det märktes att barnen tyckte om honom och han dem. Han visade sig vara händig med mycket, och på små osynliga sätt tackade han familjen: Trädgården som vuxit igen blev ansad… skräpet på baksidan av garaget försvann. På bara några få dagar blev väldigt mycket ordnat som de själva inte haft tid med. Barnen hade väldigt roligt och katten – ja, han mådde som en prins. Och blev helt frisk.

Nu var stunden inne för förändring, tänker ni?

Nej, man ändrar inte en människas levnadssätt så enkelt. Visst kunde man ha tyckt att det vore logiskt, men…  Katten och den säregne mannen återvände till sitt vandrande liv med barnvagnen som hem. De var och förblev vandrare. Ingen visste var de sov eller fick mat. Han pantade sina tomglas och den ståtliga hankatten tassade efter. Vart de tassar idag är det ingen som vet.

Men veterinären – som idag har en lite större mottagning och lite större familj – hade under många år en magisk trädgård som på nätterna helt verkade sköta sig själv.

Hon tänker tillbaka och säger: ”Jag såg inte en otäck uteliggare – bara en man som satte omsorgen om katten före sig själv. Och när katten litade på honom, då gjorde jag det också. Än idag vet jag inte hans namn eller vem han var. Och vem vet – ibland vandrar Vår Herre bland oss, sägs det, förklädd…?”

(© Inger M. Andersson, Wikkis stora matte – låna gärna men ange källa hit till Wikki-bloggen!)

Författare: Wikki

Hej! Det här är min blogg. Med mina fyra tassar, arton klor och yviga svans samt en nyfiken nos förmedlas här mina åsikter, med stöd från mattes knä. Där ser jag självklart till att skriva sanningen. Och hur det är att ha två människor som behöver en fast tass. Men nu är det dags för min dagliga promenad ute och den tänker jag inte gå miste om, inte ens för er skull. //Wikipedia Visa alla inlägg av Wikki