En dag gick en katt ut i skogen för att jaga möss. Och bäst den gick där mellan ormbunksnåren fick den syn på räven. Det var en bra bit emellan dem, räven stannade här och katten stannade där, och så hälsade de på varann.
– Jag smyger mej fram, tänkte räven, och kniper katten. Men högt sa han:
– Är du ensam ute?
– Mjau, ensam som du, svarade katten.
– Är det inte farligt det? frågade Mickel.
– Inte farligare än för dej, sa katten.
– Å, jag reder mej nog, sa Mickel och slank närmare, för jag har en hel påse full av råd.
– Jaså, så mycket, sa katten. Själv har jag bara ett enda, och det är det här.
Med det skuttade han upp i ett träd och satt och plirade på Mickel med sina gula ögon.
Men räven satte sig nedanför trädet och väntade. Han tänkte, att förr
eller senare måste ju katten komma ner, och då kunde de talas vid närmare. Så gick hela dagen, och framåt kvällen började katten sträcka på sig och kika åt alla håll.
– Mjau, mjau, nu kommer de, sa han.
– Vilka kommer? undrade räven.
– En jägare med två fläckiga hundar.
– Inte åt mitt håll, va? sa räven och snodde runt.
– Mjau, åt ditt håll, och nu är de redan här, sa katten belåtet.
Plötsligt hördes hundskall, och Mickel lade iväg med fart.
– Lös upp rådpåsen! Lös upp rådpåsen! ropade katten efter honom.
– Visst kunde jag det, sa räven. Men just nu har jag inte tid.
Och över stock och sten kilade han kors och tvärs, med hundarna efter sig. Men katten som bara visste ett råd, hoppade ner ur trädet och gick hem för att sova i stugvärmen.
