Först hade jag tänkt skriva en artikel om hur katter klarar sig utan svans, och i researchen hittade jag en fantastisk film med den vackra silvergrå katten Aska. Och ju mer jag tog reda på Aska, ju mer förstod jag att jag var tvungen att lägga svanslöshetsartikeln åt sidan och få berätta Askas ljuvliga historia. För den är som en saga, en sådan saga som vi i hittekatts-branschen tycker att vi får läsa alldeles för sällan… för den värmer våra hjärtan och får oss att kämpa vidare för nästa skadade eller hemlösa kisse! Och man behöver inte ha en svans för att vara katt, men heller inte hund för att kunna göra ”apport”.
Det började med en artikel i tidningen NSD (Norrländska Socialdemokraten) den 2008-08-08:
Vem saknar en grå katt i Kalix?
I onsdag kväll hittade Christer Henriksson det utsvultna och skadade djuret i sitt växthus på Vassenvägen. Det var ingen rolig syn: Katten var utsvulten och skadad i bakdelen, svansen var avsliten och det fanns en del läkta sår på kroppen. ”Den verkade också ha ont i höger framtass. Troligen har den blivit överkörd.” trodde Christer Henriksson, som pratat med grannar och med polisen, men det fanns ingen anmälan om någon borttappad katt.”Tycker det är märkligt. Saknar man inte sin misse? Katten är en huskatt och mycket tillgiven, men behöver undersökas av veterinär. Jag tycker att denna lilla charmiga katt måste få en andra chans!”
Det var då Katarina från dåvarande Hittekatten i Piteå ringde till Julia (Som tidigare hjälpt många katter) och berättade att det fanns en skadad katt i Kalix som behövde få komma in akut hos någon och få vård. Upphittaren hade passande döpt den till Aska. Julia tvekade inte, trots att hon jobbade med att vara hundvakt, utan tog emot Aska.
Julia berättar: ”Och om hon var söt! Men samtidigt var hon sned i hela kroppen och där det en gång suttit en svans fanns ett stort sår där det stack ut en sista svanskota, det var verkligen så att man fick ont i magen när man såg henne. Men Aska verkade inte bry sig ett dugg om att hon inte hade någons svans och såret fick jag tvätta och röra hur mycket jag ville. Jag kan bara kalla henne en riktig överlevare, en riktig liten tuffing.”
Första dygnet fick hon bo på toaletten och var så nöjd att få en egen liten koja med massor av leksaker. Snart betedde hon sig som om hon ägde stället och tog för sig av allt, hunden Ozzy var ju förstås lite läskig de första två dagarna, men hon lärde sig att bara genom att gå förbi honom tillräckligt många gånger och tillräckligt nära så fick hon honom att flytta på sig.
Aska lärde sig även fort vilka regler som gällde, att inte vara på diskbänken, inte på bordet när man äter, absolut inte klösa på möbler och att nej alltid är ett nej. Hon lärde sig att komma när man ropade och många andra konster. Hon var inte så mycket för leksaker, tills Julia kom hem med en liten skumgummiboll och började kasta den – då lärde hon sig att om hon hämtade bollen och lade den i handen så kastar man igen. Aska visade sig vara en väldigt lättlärd katt, dessutom modig och rolig, varje dag var det nya upptåg. En av favoriterna var när det kom andra hundar på besök, roligast om hundarna var rädda eller ville jaga henne -då kunde hon retas hur mycket som helst. Det var precis som om hon sa ”BUUUU” eller ”Du kan inte ta mig”.
Julia lade ut henne för omplacering när hennes sår hade läkt och tratten inte behövdes något mer, men ingen hörde av sig. Det gick veckor och månader utan någon framgång. Ingen ville ha en katt utan svans, men alla som kände henne tyckte att hon var så gudomlig i sin lilla babianrumpa. Efter ett tag blev Aska väldigt rastlös och började slicka sig där såret en gång varit och huden som inte hade hunnit återhämta sig gick upp så hon fick bära tratt igen.
Till slut dök det upp en katt igen som behövde ha tak över huvudet, kattungen Teo. Nu var hon inte rastlös längre utan kunde ägna hela dagarna åt att bossa över den lille – hon älskade att få vara störst, bäst och vackrast (tyckte hon ju själv). Men Teo fick ett eget hem efter ett tag, allt blev lika tråkigt som innan och Aska började slicka på det gamla såret igen… och tratten åkte på.
I vintras fick Julia ta hand om två ettåriga kattpojkar Aslan och Simba, ett par ”vandrande hösäckar” – Aska gjorde allt för att få deras uppmärksamhet men fick inga större reaktioner. Men hon blev i alla fall inte uttråkad, så någonstans tyckte hon väl att hon bossade medan det i själva verket var pojkarna som ”dissade” henne totalt…
Nästan ett år bodde hon hos Julia och ingen ville ha Aska. Julia skulle flytta till Uppsala och inte kunde ta henne med. Bara några få dagar innan flytten så hörde en familj av sig och ville ha en kattkompis till sin kattpojke Gus – alla blev överlyckliga.
https://youtu.be/xNBiFoLsvNM
Nu har hon bott hos sin nya familj sedan slutet av juni. Aska och Gus är väl inte bästisar men det går jättebra ändå. Julia berättar: ”Det känns oerhört bra att familjen älskar Aska lika mycket som jag gjort, ger henne ”Aska tid”, tid bara till för henne för att hon ska få känna sig så där vacker och oemotståndlig som hon tror att hon är och att de håller hennes apporterings kunskaper igång. Detta är en katt jag aldrig kommer att glömma, hon har satt sig djupt i mitt hjärta och jag önskar henne all lycka i världen. Min lilla Aska, en trogen vän som alltid fått en att skratta, alltid tröstat en om man har varit ledsen, hon har alltid funnits där. En dröm katt säger jag bara!”
Tack Julia för informationen om Aska, tack Askas nuvarande familj Ingela och Urban Nilsson för att jag får visa Askas film!
Alla katter har rätt till kärlek och en ny start i livet.
Du och jag kan hjälpa till:
Stöd Ditt lokala Katthem!
