”På en bädd av hägg, omgiven av äppelblom

och liljekonvaljer, begravde vi vår älskade katt…”

Här vilar Astor. Han blev 18 år. Bilden av hur han kärleksfullt bäddats ned bland vårens skönaste blommor till den sista vilan, under körsbärs-trädet, är något av det vackraste jag sett! Jag kan titta på den om och om igen…

Nu rinner rörda tårar längs min nos, men för att förstå ska ni läsa Carina Glennings krönika i Corren, http://www.corren.se/bostad/?articleId=4890981, om avskedet till Astor.

”Jag undrar hur tomrummet efter en liten katt kan vara så gigantiskt. Och jag undrar hur många tårar det ryms i min kropp.” skriver hon. Hur ska det kunna gå att skriva något nu, när inte längre Astor finns?

För mig, som oftast läser katthemmens tragiska histoier om missar som varken får kärlek i livet eller döden, så har det varit en glädje att följa Carinas ömsinta krönikor om sin älskade Astor – för om det är något han varit, så är det Älskad Katt.

En av de sista bilderna på Astor, njutande av solen.

Hur igenkännande skrattade jag inte, när Carina skrev ”Jag har en utväxt på kroppen. Den är sex kilo tung och hårig. För det mesta har jag den på magen, men ibland på benet, axeln, ländryggen eller sidan. Jag har den bara när jag är hemma och för det mesta besvärar den mig inte alls, men ibland gör den mig galen, som när Astor prompt ska ligga i knät när jag sitter på toaletten.” eller när han var prao-elev hos veterinären, då fick jag inspiration till att också skriva om VAK, vård av katt. Carina skriver krönikor i Corren Bostad, men det har varit alldeles speciellt att läsa dem som handlade om Astor.

Men nu är Astors långa härliga liv över. ”Jag får aldrig mer en katt som Astor. Han var en på miljonen.” En katt som alltid var glad och spann ”som ett litet reaplan” sig genom tillvaron även om barn drog honom i svansen… Astor somnade in i mattes knä, med lillmattes kind mot sin sida. Kanske somnade han med sin tass över mattes hand, som han alltid brukade. I årets vackraste blomningstid.

Men tänk vilken underbar gåva: Att få leva, länge, lycklig, och sedan dö, mätt av liv, lycklig….  och få sova bland blommorna!

Författare: Wikki

Hej! Det här är min blogg. Med mina fyra tassar, arton klor och yviga svans samt en nyfiken nos förmedlas här mina åsikter, med stöd från mattes knä. Där ser jag självklart till att skriva sanningen. Och hur det är att ha två människor som behöver en fast tass. Men nu är det dags för min dagliga promenad ute och den tänker jag inte gå miste om, inte ens för er skull. //Wikipedia Visa alla inlägg av Wikki