Nog är det ganska skönt ändå, då jag ligger här på en mjuk och varm filt. Jag sträcker ut mig till full längd och gäspar så stort jag kan. Solen letar sig fram genom fönstret och det verkar vara morgon.
Det kommer någon, bäst att inta position. – Morr´n på er mina gullungar, säger en vänlig röst. Okey är först fram till människan, som vanligt. Han tjusar och stryker sig kring hennes ben, Musse skriker i högan sky och Smokey kikar blygt fram under bordet. Mat på gång, mums. Det är ett fasligt liv innan alla har fått varsin tallrik.
Mig kommer människan in till sist. – Hej lilla vännen, säger hon med en viskning. Jag trycker mig mot väggen och lägger av ett högljutt väääääs. Mina dygn ute i det fria har gjort mig tuff. Jag kan alla knep när det gäller att försvara mig.
-Så ja, så ja, du behöver inte vara rädd. Hon lyfter försiktigt på handen och håller den en liten bit framför min nos och blinkar med ögonen. Jag blir ställd, vad ska jag göra? Jag viker ner mina öron och ger henne min ängsligaste blick.
-Såja, såja, det är inte farligt, jag vill bara klappa dig på huvudet. – Fräääs! – Okej, jag ska låta dig vara. Jag sätter mig här på golvet en stund, jag ska inte röra dig. Hon sjunker ner och sätter sig vid hyllan där jag ligger. Jag ligger stel som en pinne och vågar inte röra mig, knappt andas. Medan hon sitter där på golvet, pratar hon med mig. Talar om att jag är snäll och duktig och att det inte finns något här som är farligt. Det har hon gjort varje dag sedan jag kom hit. Mina ögon rör sig i sidled. Noterar att Malte och Sverker sitter utanför min nätdörr och ser avundsjuka ut. Usch, jag kan inte förstå att de vågar närma sig människan. Hon verkar ju visserligen snäll men hur ska jag kunna lita på det efter allt som har hänt? Jag kommer aldrig kunna lita på en människa mer. Efter en stund reser sig människan och säger att vi ses senare. Puh, nu kan jag slappna av. När hon har gått kommer Zeb och sätter sig utanför min bur och tittar på mig med stora ögon. Honom känner jag sedan tidigare. Han har jagat i samma revir fast med rimligt avstånd mellan oss. Vi har slagits vid ett antal tillfällen, men nu när jag ser honom känner jag ingen anledning att bråka. På samma vis känner jag för de andra som bor här. Alla har sin egen tragiska historia att berätta och vi har alla blivit lämnade åt vårt öde. Jag ger Putte en sorgsen blick. Han hittades visst halvt ihjälslagen i en snödriva, därför går han lite vingligt och har fladdrig blick. Men han verkar så glad ändå, ingen är så levnadsglad som Putte.
Jag har mycket tid över till att tänka nu när jag ligger här i min bur. På min familj till exempel. Vart tog de vägen? Det känns så avlägset men ändå så nära inpå. Jag får en klump i bröstet när jag tänker tillbaka. Jag älskade dem så mycket, men mina känslor var tydligen inte besvarade. Tänk när barnen gosade med mig och vi lekte och hade skoj…. ända tills en kväll när jag hade varit ute på min långa runda och satte mig på trappen för att bli insläppt. Det var mörkt i fönstret på andra våningen där jag bodde. Jag klättrade upp i trädet för att invänta mina människor. Minuter blev till timmar och till slut var jag så hungrig och frusen. Vart var min familj? Jag prövade att ropa men ingen hörde mig. Jag ropade om och om igen. Plötsligt öppnades ett fönster och en människa tittade ut och skrek! – Håll käften kattkräk, här har du inget att göra. Din familj har flyttat så försvinn härifrån! Det kunde inte vara sant….inte skulle min familj flytta ifrån mig….? De kommer säkert tillbaka.
Jag vet inte hur länge jag har varit ute på drift men det är ett par vintrar. Emellanåt gick det flera dagar innan jag kom åt någon mat. Ibland hade jag tur och kunde hitta en liten korvbit i en soptunna eller bröd och fågelmat som någon kastat ut. Jag ryser när jag tänker på vintrarna då det snöade så att jag till slut inte kunde ta mig ut från mitt krypin. Gjorde jag det skulle jag förmodligen inte ta mig in igen. Då gällde det att hitta en bil där man kunde ta sig in i motorutrymmet och hoppas på att motorn fortfarande var varm. Förra vintern frös jag så om mina öron och det gjorde så ont. Till slut trillade halva öronen av, så jag är nog inte så vacker längre. Allra värst har det varit när människor har jagat bort mig. I början försökte jag söka mig till dem för att få hjälp men de flesta kastade saker efter mig och skrek elaka ord. En gång bussades en stor hund efter mig, men det blev mest synd om hunden. Efter en tid vågade jag bara smyga mig ut när det blev mörkt av rädsla för allt ont. Jag var ständigt på min vakt och hoppade in vid närmsta buske vid minsta lilla ljud.
Det var när en människa en kväll råkade få syn på mig när jag satt och tuggad på en frusen pizzabit som det blev ändring. Hon kom tillbaka samma tid varje kväll och hade med sig riktig mat. Hon sa några vänliga ord innan hon försvann. Jag vågade aldrig visa mig så länge hon var kvar utan smög mig fram långt efter att hon gått, men en kväll blev jag överlistad. Människan hade gillrat en fälla åt mig och plötsligt satt jag i en stor bur och kunde inte komma ut. Det var på den vägen jag hamnade här. Jag har varit här i tre veckor nu och jag börjar i alla fall att känna mig lite utvilad. Min rygg värker efter en smäll av en bil men det har blivit bättre sedan jag fått vila. Ofta kommer människan hit som fångade in mig. Då känner jag mig lite tryggare för jag tror inte att hon vill mig illa eftersom hon matat mig i ur och skur. Ibland kommer det människor hit och klappar katterna och ger oss godsaker. Igår kom det en tant på besök. Alpha hoppade upp i hennes knä direkt och sedan fick hon följa med tanten hem. Att Alpha vågade…
-Kniiir. Dörren öppnades igen. Det har blivit mörkt ute och människan är tillbaka. I ena handen bär hon en bur och in den sitter det en liten kattflicka. Människan öppnar buren bredvid min och lyfter ur kattungen. Oj, vilken liten krake. Hennes smala ben bär henne inte, så kraftlös är hon. Människan försvinner en stund och kommer tillbaka med en filt och varm välling. Hon lindar försiktigt in kattflickan i filten och sätter sig på golvet med henne i knät. Hon matas med vällingen medan människan pratar lugnande med henne. Jag somnar av kattungens kurrande och vaknar inte förrän det är ljust ute. Jag minns genast kattflickan i buren bredvid och vänder mig om för att säga godmorgon… men buren är tom. Konstigt, tänker jag medan en olustig känsla dyker upp inom mig. I samma veva öppnas dörren och människan kommer in. – Mina gullungar, säger hon med en svag och trött röst, inte lika munter som hon brukar låta. Jag lyfter lite på blicken så att jag kan kika över burkanten, hon ser ledsen ut. Hon sätter sig på en stol och genast hoppar Sven upp i hennes knä. Jag ser tårar börjar rinna ner för hennes kind, och Sven är snabbt där och tvättar hennes ögon för att visa att han förstår. Okey, som är en intelligent katt, men som har svårt att visa känslor, hoppar upp och börjar dra i hennes hårsnodd. Det är hans sätt att visa att han bryr sig. Vi förstår alla vad som hänt under natten. – Hon slapp i alla fall vara ensam mot slutet, viskar människan medan hon smeker Sven över ryggen.
Till slut reser hon sig och går mot min bur. Nu eller aldrig tänker jag, och tittar henne rakt i ögonen, medan hon blinkar åt mig. Med samma lugnande ord som alltid går hon emot mig och sträcker fram sin hand. Jag ligger blickstilla, jag ser handen närma sig och jag håller andan medan jag blundar. Plötsligt känner jag hennes fingrar klia mig försiktigt på huvudet. Jag glömmer tid och rum och reser mig för att hon ska komma åt att klia hårdare. Vilken känsla! Minnen från förr dyker upp och jag känner mig trygg igen.
Det ska visst komma fler människor och hälsa på oss idag. Kanske väljer någon av mina hemlösa kattkompisar att följa med dem hem? Det kommer kanske dröja innan jag törs lita på människor igen, men en dag kommer säkert jag också att få ett nytt hem. Ett hem hos en familj som bryr sig och som aldrig någonsin skulle kunna överge mig igen. …och jag skulle vara dem evigt tacksamma att de valde just mig….
Skrivet av Fiona, lånat från pumashobbyverkstad.bloggagratis.se/, bilder från Örebro Katthem (utom kattungen med det skadade ögat). Tack Puma och Fiona!
