”När alla talar och ingen orkar bry sig” skrev journalisten Anna-Lena Lodenius om bloggande i en krönika i december 2006, med träffpunkt på det kraftigt ökande blogganvändandet och den otroliga mängd nya poster som lades ut varje månad – DÅ.
Idag läggs lika många nya poster ut på en vecka som på en månad 2006, om inte mer. Frågan är ju vem som läser allt detta. Att hitta information som har något värde för läsaren blir oerhört svårt – mängden meningsfulla fakta drunknar i en lavin av allt som läggs ut. Färre och färre hittar och läser dig. Några få blir bloggstjärnor, och får trots mediokert innehåll massor av läsare. Få har något substantiellt att säga. Ändå blir bloggandet en drog.
Bloggarens dröm är att få till en dialog, bli sedd, uppfattad. Men det slutar mest med inbördes beundran i sluten krets av likasinnade – kattälskare, nyblivna tonårsmammor, wannabe-rebeller och klonade brats. En del skriver bara för att de tror att de har något att säga. Men de allra flesta pratar för sig själv. Precis som i vanliga livet….
Men jag har i alla fall ett syfte med min blogg. Vilket syfte har du?
