Varför bloggar Wikki?

Jag är ju bara en liten katt. Många frågar sig varför jag bloggar över huvud taget. Du vet ju hur det började, matte, eller hur? Husse var sjuk, han låg där i sängen och gnydde av värk, och du var ledsen och uppgiven över att inte kunna hjälpa honom särskilt mycket med mer än smärtmedicinen och dina kramar.

Redan när jag kom till dig och husse förstod jag ju att ni var mina alldeles särskilda människor som jag skulle ta hand om, försöka göra glada och med så mycket kattmagi som en liten svartvit förmår få er att må bra och vara lyckliga.

Och där satt du vid datorn (Jag låtsades först att jag inte förstod vad den var för något) med tårar i ögonen och var bara så sliten. Du har det tunga ansvaret att få ett hem att fungera, ja visst hjälper husse dej med hela goa hussehjärtat och alla sina krafter när han mår bra och orkar, men sedan när hans smärta däckar honom – ja då plågas du också, i ditt mattehjärta.

Det var då jag visade dej att jag ville också ha en blogg. Om du kunde använda en jobbig stund till att hjälpa mig skriva små roliga glada saker ur en katts perspektiv, så fick du annat att tänka på. Slippa tänka på att vara ensam ung tjej med tyngden av ett liv som inte blivit precis det du drömt om.

Och jag tror det blev bra. Den här kattbloggen vi gör, du och jag (med lite hjälp ibland av mattes mamma som fotograferar), den har fått ett eget kattliv. Det märktes snart att andra människor blev också glada av att läsa Wikkibloggen.

Så numera skriver jag den på egen tass, det går riktigt bra.

(Nu ska ingen tro att matte uppoffrar sig eller tycker att en sjuk husse är jobbig att leva med. Är det något jag ser så är det hur mycket de älskar varandra, och det där med sjukdomen, det är inget som försvagar den kärleken. Jag är faktiskt väldigt stolt över hur bra de klarar sin relation, påfrestningarna till trots. Deras kärlek spiller över på mej också, kurr!)

Och vi ska göra husse frisk, matte, vid min Tass!

Författare: Wikki

Hej! Det här är min blogg. Med mina fyra tassar, arton klor och yviga svans samt en nyfiken nos förmedlas här mina åsikter, med stöd från mattes knä. Där ser jag självklart till att skriva sanningen. Och hur det är att ha två människor som behöver en fast tass. Men nu är det dags för min dagliga promenad ute och den tänker jag inte gå miste om, inte ens för er skull. //Wikipedia Visa alla inlägg av Wikki