Den sorgliga berättelsen om katten Timjan

Stora matte Inger har skrivit dikten i föregående inlägg om sommarkatten. Här kommer hennes sanna berättelse om en katts öde, kanske var det en sommarkatt, som Stora matte och mattes familj upplevde, när matte var betydligt yngre och ingen av dem visste så värst mycket om hemlösa katter som nu:

(Varning det är en otäck berättelse!)

Telefonen ringde. Det var Pelle, grannen från andra sidan skogen. Han hojtade i luren ”Kom hit och hämta eran katt, den har gett sej in i jakthundshägnet och äter upp hundmaten! Innan hundarna gör mos av katten!”

Vi blev rätt förvånade. Våran tuffa ryska katt Semlan brukade ge sej ut på äventyr och visst hade hon varit ute på vift några dagar, men varför skulle hon ge sej in hos hundarna efter mat där, när hon mycket väl hittade hem igen?

Utanför Pelles hundhägn hittade vi en liten silvergrå kattflicka med vita tassar och vitt bröst. Hon var så mager och klen att hon knappt orkade resa sig. Det var inte alls vår Semlan. ”Ja, men då skjuter jag katten” sa Pelle.

”Nej” sa vi, ”Vi tar hem henne och kollar om katthemmet kan ta emot henne.” Den grå kissen spann när vi lyfte upp henne och hon brydde sig inte om att hon fick åka bil ett stycke. Så mager hon var – genom pälsen stack ryggrad och revben upp som ett rangligt spjälstaket. Pälsen var matt och tovig, trampdynorna torrspruckna. Bara magen var som en boll av hundtorrfodret hon ätit.

Miriam tog kissen in till sitt rum. ”Hon kan få heta Timjan” bestämde matte. Den silvergrå kattflickan kröp salig upp i sängen och kurade ihop sig intill matte. En famn, en människa som höll om! Man förstod att detta varit en familjekatt som var van vid barn.

Det här var på höstkanten. Det visade sig att katthemmet hade fullt och undrade om det gick att vi behöll Timjan ett tag tills de fick plats för henne. Vi lovade att försöka.

Timjan verkade vara en årets kattunge, så hon var inte fullt utvuxen. Mer mat vågade vi inte ge henne och hennes blick var lite konstig, ögonen matta liksom och blinkhinnorna lite framme, som om hon var uttorkad. Hade vi vetat bättre, sånt vi kan om utsvultna katter idag, så hade Timjan körts akut till djursjukhus. Men vi visste inte. Och Timjan låg i mattes säng och spann, så lycklig över att få vara i någons famn. De vita tassarna mjölktrampade saligt. Nån gång under natten smet hon i alla fall och åt av de andra katternas mat.

Sedan började problemen. Lilla Timjan fick magont. Hon fick diarré – troligen av det kraftiga hundtorrfodret som hon desperat utsvulten vräkt i sig.

Det första som kom ut i bajset var gräs, mossa och mängder av insekter! Den stackars lilla kissen hade inte ens haft kunskap om att jaga möss! Trots att det för årstiden fanns enorma mängder småvilt, så hade hon levt på insekter?!!! Inte undra på att hon var mager så det skramlade.

Sedan svällde magen upp. Timjans slukade hundmat svällde därinne och hon verkade ha ont. Det var bara att ringa veterinären. På ett enda dygn hade den lilla silvergrå kissen tappat förmågan att behålla och tillgodogöra sig mat, det hon nu äntligen fått i sig. Timjan fick flytta in i badrummet, för diarrébajset rann hela tiden och hon mådde verkligen inte bra.

”Kom genast hit med henne!” sa Maria, vår underbara veterinär. Hon ställde upp gratis utanför arbetstid och allt i omtanke om den stackars katten. Men det fanns inte mycket att göra. Timjan låg apatisk i kattransporten och spann svagt. Matte grät. Hon ville ju rädda den vackra silverkissen!

Nu hade hundmaten svällt upp och skadat magen. Det tryckte ut osmält mat i hennes tarmar så illa att tarmvägg trycktes ut där bak i ändtarmsöppningen. Det gick inte att reparera. Allt som fanns kvar att göra var att förkorta hennes plåga, och Maria gav lilla Timjan en spruta som släckte hennes korta olyckliga liv.

Varför blev det så här? Vad hade lilla Timjan gjort för ont? Vi kommer aldrig att få veta. På något sätt hade hon kommit bort från sitt hem, hon hade ingen märkning heller och så här grymt slutade hennes öde. Nu fick hon i alla fall kärlek och omsorg, många kyssar och kramar under sitt sista dygn.

Vi lät Timjan få en sista viloplats på gårdens lilla djurkyrkogård under hängpilen. Matte planterade fullt av vackra blommor där.

Skaffa aldrig SOMMARKATT!

SkaparKatten och Timjan gungar i pilträdets grenverk. De tittar på blommorna som fortfarande, år efter år, sprider sig i gräset i Landets kattkyrkogård. Timjan leker med sin silversvans och spinner ”Jag är trygg och hemma här!” SkaparKatten får något busigt i blicken och puffar till henne: ”Kull!! Vi leker TassKull! Du har den!” och hoppar till nästa gren… Från sitt köksfönster tittar Stora matte ut och tänker förbryllat ”Det där pilträdet är för märkligt! Grenarna och hela trädet vajar som i frisk blåst fastän det är fullständigt vindstilla?!!”

Författare: Wikki

Hej! Det här är min blogg. Med mina fyra tassar, arton klor och yviga svans samt en nyfiken nos förmedlas här mina åsikter, med stöd från mattes knä. Där ser jag självklart till att skriva sanningen. Och hur det är att ha två människor som behöver en fast tass. Men nu är det dags för min dagliga promenad ute och den tänker jag inte gå miste om, inte ens för er skull. //Wikipedia Visa alla inlägg av Wikki