Vi föds, vi dör, dessemellan finns vi. Och vi finns, verkligen finns. Du hittar ingen varelse mer hundraprocentigt närvarande i sitt nu, som en katt. Vi saknar ingen gårdag, även om vi inte glömmer gårdagens erfarenheter, och vi längtar inte efter någon morgondag, för vårt nu är oss tillräckligt.
Tänk på det, du som är vår människa. När vi ligger i din famn, vid din sida, på din arm, eller iakttar dig nära intill; då är vi med hela våra väsen inriktade på detta nu med dig, och vi är fullständigt lyckliga för den stundens skönhet.
En katt längtar inte bort, saknar inte något, den är sig själv nog. Möjligen kan det verka som att din kisse anser att du är dess hovmästare som ska trolla fram mat på de märkligaste tidpunkter, men det är bara för dig som människa det förefaller knutet till tid (Morgonmål, Lunch, Kvällsmat). För katten är det bara hunger som inträffar, kallar på föda, och sedan är glömt i mättnadens belåtenhet, tills nästa hungeranfall kommer. Och när katten är mätt vill den ha din närhet, din uppmärksamhet och kärlek, lika hängivet som igår och som i morgon, eftersom katten litar på att du kommer att finnas för den precis som katten finns för dig. Om klappen kommer i gryningsljuset eller eftermiddagsdunklet, det spelar ingen roll. Smekningens rörelse mot kattens päls är det ideala tillståndet för katten.
Vem vet, kanske pågår denna smekning i evighet. Fastnar där i ett fruset ögonblick i tiden, kattiden och människotiden, medans andra katt- och människomikroögonblick finns före och efter, i en oändlig kedja utan början, utan slut.
Någonstans där i evigheten smeker Stina fortfarande kärleksfullt Biffen, och han spinner under hennes mjuka hand.
Tass på er!
