Wikipedia

Å vad det är spännande att ha en tävling – det lyser trots allt upp tillvaron när man konfronteras med sommarens alla tragiska kattnyheter… Här kommer en bild som är så full av minnen och lycka:

Det är Tess som skriver: ”Tävlingsbild nr 21 påminde om min första katt så jag var tvungen att leta upp denna bild till tävlingen. Här är jag 5 år gammal och Tulo var runt 13 veckor tror jag. Året var 1985 och Tulo blev nästan 18 år gammal innan han gick bort.”

Å jag ser en famn full av kärlek! Tack Tess!

Till min blogg kommer många kommentarer, de flesta med hjärtevärmande ord och sköna bekräftelser för en bloggande liten katt. (Sedan finns ibland kommentarerna som är spydiga eller rentav dumma – men jag brukar både besvara sakligt inte ovänligt och publicera dem ändå, för dumhet brukar ofta straffa sig själv utan att jag behöver nedlåta mig till att bli likadan…)

Men så kommer kommentarerna som träffar mig som isande spjut i hjärtat, som får tårarna att bränna och tänka ”Men Goda SkaparKatt, vad ska jag göra?!! Hur kan det bli så här?!!”

Igår kom den här kommentaren till mitt första inlägg om de hundratals avlivade katterna i Grödinge som sätter sig som en tatuering i själen – en våg av smärta:

”Var är min Nisse? Myndigheter och ”kattvänner” som har haft kännedom om kattsamlandet hos dessa personer. Min hankatt Nisse här i Gröndal, Liljeholmen har blivit matad av någon under den här vintern. Han försvann helt í början av sommaren. Nisse har en tatuering i örat 92WA. Jag har misstänkt hela vintern att det finns en kattsamlare, massor med annonser om försvunna katter. Och så här får jag veta i texttv och nu när jag kollar i Google att myndigheter och ”kattvänner” har haft kännedom om denna kattsamlarfamilj, ingen varning någonstans. Jag mår illa. Paula”

Ja, hur svarar man, ärligt? Det är ju just sådant här jag är rädd för ska hända, när myndigheter har så obeskrivligt bråttom att göra det som är enklast för dem själva, så att inte liv skonas… Tänk om Paulas Nisse fanns bland dessa katter? Hur noga kollade de öron efter märkningar, katter efter chip? Inte alls, gissar jag, för då hinner man inte avliva hundratals katter på en dag! Å, det gör så ooooooooooooooont i mitt hjärta!

Hur ska det då inte vara för dem som kanske mist en kär och saknad katt i den där fatala insatsen från Länstyrelsen… Av all personal som fanns på plats där i Grödinge och assisterade den veterinär som skötte detta – vem såg närmare in i en rädd katts ögon och gav nåd?

Varför ställer jag frågor som inte har några svar?! *heta tårar på nosen*

…med en humla! Hon och husse cyklade till stan igår kväll och handlade lite och på hemvägen smackade hon ihop med den stackars humlan! Det blev ett rött märke under ögat på matte – men undrar hur det gick för den stackars lilla humlan?

När en liten hittekatt får förtroende för sin människa – en del får det direkt, för en del tar det lite tid – så kommer den härliga stunden då missen är helt avslappnad och man får klia på magen…

Matte Jenny berättar: ”Här kommer ett bidrag från min lille Zigge. Jag adopterade honom från KattKommandoSyd i Augusti 2009. Han och hans syskon hade blivit dumpade i skogen och de hittade hans syskon först. Sen några dagar senare så hittades Zigge. Han var så lycklig att återse sina syskon så de döpte honom till Lycklig och lyckligare katt får man leta efter. Han är alltid snäll och glad. Han har bus i varenda klo och är helt klart den livligaste av mina 3 katter. Jag brukar kalla honom på skämt Monstret. Hans första halvår var han sjuk i klamydia och det var svårt att bota men till slut gick det. Jag tyckte han var livlig när han var sjuk men herre jisses vad han blev busig när han blev helt frisk. Zigge fyllde 1 år i maj så han börjar växa upp och bli stora killen.”

Sånt här gör mig varm i hjärtat! Att få en matte som kämpar t o m för en svårt sjuk katt, det är något alldeles extra! Lyckliga Zigge, det namnet passar verkligen!

Från mina uppskattade vänner Nalle och Lasse (Som är på väg mot ny marknad i veckoslutet, Kalmar igen tror jag det var – med mig som ”FlatCat” med i bagaget!) kommer en så vacker kattungebild:

Ser ni den belåtna minen hos den lilla kattungen? ”Hos den här människan är jag trygg och varm och får god mat!”

Nalle beskriver bilden så här: ”Lasse nappar en av våra små hittekatter.  Busan är för länge sedan borta… En alldeles liten speciell dam som vi fortfarande minns med stor kärlek och som vi ofta pratar om.”

Jag ser kärleken i bilden, Nalle. Och att bli ihågkommen är att få leva vidare. Busan ler i KattHimlen!

Jag undrar om ni kan förstå vilken glädje det är för mig att få visa era fina kattungebilder och få ta del av så många underbara kattungeberättelser? Det är som en varm famn som öppnar sig och så härligt att dela med sig av…

Förhoppningsvis är det samma sköna värme som sprider sig i hjärtat hos alla er som tagit sig mödan att leta fram en alldeles speciell och kanske rentav gulnad kattungebild ur fotoalbumet, scanna in och skicka den?! En bild från den tiden då inte allt var digitalt… men då kattungar också var kattungar och hamnade på härliga foton!

Tyvärr har jag inga bilder från min egen kattungetid. Jag vet inte ens om det finns några. Som ni säkert vet, så bodde jag i många hem innan jag kom hit till matte och husse och var en helt annorlunda katt än vad jag är nu när jag kom till dem:

Jag var bara ett litet spret… och då ska ni tänka att jag ändå haft en kull ungar! Det är ju lite skillnad mot nu:
Man kan väl lugnt säga att jag vuxit till på alla ledder, även den mentala, och är idag en trygg och glad kisse. Höll jag på att skriva förnöjd? Se det är jag nog inte, utan ganska krävande! Jag vill så mycket så att matte får nippran på mig ibland, framför allt vara med, hela tiden. Men det betyder bara Kärlek ur ett litet KattHjärta!

Jag är så rädd
Jag är så rädd för rävens tänder
hökens klor och bilens hjul
Jag är så rädd för hårda händer
höjda röster, skarpa ljud

Jag är så rädd
Jag är så rädd för djupa vatten
köldens bett och eldens glöd
Jag är så rädd för de vassa skratten
stängda dörrar, svältens nöd

Jag är så rädd
Jag är så rädd när du rör mig
fast den är mjuk, din varma hand
Jag är så rädd att du överger mig
när jag äntligen nått din famn

Kattungen på bilden heter Imse och finns på ett av Örebro katthems jourhem tillsammans med syskonen Bimse och Simse. Hon är född omkring 20/6 av hemlös  mamma i Bånghammar söder om Kopparberg. Ett försiktigt knyte som behöver tid på sig för att lära sig lita på människor…

Kissen ser kanske lite motsträvig ut, men ni vet ju hur jobbigt det är att behöva posera på bild?!! Den här söta tjejen, som dock är den som förtjänar uppmärksamheten, är Emma, en av de flitigaste katträddare jag känner, en förebild för många hittekattsentusiaster!

Tidningen SydÖstran beskiver henne som ”Katternas Beskyddarinna” och det stämmer mer än väl! I Kattkommando Syds region är Emma en av dem som tar reda på döende, sjuka, utsvultna och utkastade katter med en outsinlig kärlek. Hur hon orkar och hur hon hinner, det är en gåta. Emma skriver också en gripande blogg om katternas öden och där finns ofta rop på hjälp.

Vill du stödja KKS och Emma finns information här. Och visst vill vi hjälpa till?!

Det kommer en raring till från Brittmari:

Det är hennes första katt Emma, som likt alla ”första katter” lämnat outplånliga minnen: Hittade denna bild…på min första katt…Emma – född 1981 och kom till mig som en 3-månaders liten kattunge…och somnade in november 2000 – 19,5 år. Hon älskade att springa upp i draperiet och hängde sig fast längs upp vid dörrkarmen. När man gick förbi så tog hon tag i håret på mig och sedan rusade hon nerför och till andra sidan lägenheten och så upp i draperiet igen. En riktig liten Tarzan-tjej…*saknar henne*

Mjau, nu är det nog många som sitter och tänker tillbaka på sin Första Katt!??

Karin sänder en så vacker bild på sin älskade och mycket saknade Gizze (Till höger) med syskonet Pärlan:

De två kattungarna tycks hålla tassen i ett mycket hemligt kattförbund?!

   Här finns fler vackra bilder på sibiriern Gizzmo, som tyvärr blev svårt sjuk och tassade över Regnbågsbron i början av månaden, han blev mycket sörjd… Så på något sätt känns det skönt i hjärtat att han får vara med här.