Wikipedia

Idag åkte husse och matte till Landet en liten stund. Det var en hel del allvar i deras ansikten när de åkte. För nu var det dags att följa familjens allra sista Landetkatt av den gamla ryska Semlan-stammen, vår älskade Tanja, till den sista vilan under det vackra hängpilsträdet mellan sina bröder MewTwo och Ville, och nära mammakatt Semlan.

Tanja tassade ju över Bron medan husse och matte var i London, så det här sista avskedet fick bli först nu, den här riktigt iskalla vackra vinterdagen… Men våra hjärtan var fulla av varm kärlek och spinn som vi skickade med till Tanja!

Stora husse hade grävt en fin grav och hela familjen gick upp till skogen och hämtade granris att smycka den med. Stora matte hade bäddat ned Tanja i en elegant grön kattong. Matte såg till att Tanja hade allt som skulle vara med – det allra viktigaste var att följa traditionen och låta en av mattes hårslingor finnas där. Tanja såg så rofyllt leende ut, så levande och lika mjuk som alltid. Matte smekte hennes silkeslena päls länge länge.

Och så var det en till mycket betydelsefull sak som skulle finnas hos Tanja ända in i Evigheten: Hennes absolut mest älskade leksak myntabönpåsen, som hon valt ut bland gåvor vi fått av Pelle Boman, och hållit noga tass om sedan dess!

(HÄR finns länk till bilder från den härliga stunden!)

Det var verkligen svårt att lämna den allra sista klappen och stänga locket om en älskad llillasyster katt…

Månen gick upp och lyste så där som den bara gör på vintern, den fick det att skimra i hjärtat med kristaller som matte hängt upp i pilträdet i somras.

Och det blev som ett blått ljus medan matte och Stora husse fyllde tillbaka jord och sand till täcke på Tanjas lilla grav.

Innan allt var klart hann det bli åtskilligt mörkare. Men matte var noga och såg till att allt blev fint för Tanja.

”Hälsa till alla våra vänner på andra sidan Bron, älskade Tanja! Till alla våra kattvänner och saknade älskade – och framför allt Gammelmatte och Tass!”

Så tände matte och Stora husse ljusen i lyktorna kring alla gravarna, och tillsammans med husse och Stora matte stod de tysta och tänkte på alla som de saknade.

Sov gott i SkaparKattens Mjuka Famn, älskade Tanja!

…och välja bort dem som INTE passar:
Här är svansen fin men jag undrar ju vad som hänt med pälsen och nån konstig ljusblå ”blixt” uppe vid halsen?

En så här irriterad blick kan man ju inte ha på bild i sin kalender, eller hur?

Den här bilden blev roligast när man inte vände den på rätt sätt:

Jag har mogna tankar på att göra en ny Wikki-kalender för 2016, som den jag tassade ihop för några år sedan. Den blev ingen stor upplaga – kanske ska jag satsa på fler den här gången? Ska kika på pris och press så får vi se….

Vi har haft ishalka på balkongen, riktigt kul. Men lite huttrigt om tassarna.
Fast nog var sommarens mysdagar med värme trevligare?!!!

Tänk om jag kunde få bli Lussekatt också? *drömmer*

Ibland undrar jag så över människors val i livet – varför man sätter så lite värde på sin katt, som oftast är en mycket lojalare vän än någon människa någonsin kan bli?!! Det svider i själen när matte berättar om alla katter som lämnas bort, kastas ut eller avlivas, för deras människa hittat andra saker som är mer värda…

Därför känns det extra varmt i hjärtat när människor framhåller motsatsen:
”Har ett förhållande med en som tyvärr inte gillar katter, så jag bor fortfarande själv med min misse. Jag ser ju katten som nummer 1 här i livet…”

Jag skulle mycket hellre vilja ha några sådana här:

Men jag inser att jag samlar på alldeles tillräckligt mycket kattsaker, så jag är nöjd bara jag får min morgonranson av gos och klappar! Tass på er och ha en skön söndag!

Jag tror på livets glädje, godhetens revansch och friheten! Mjau!

Verkligheten omkring oss förändras varje sekund. Det vi trodde var trygghet igår är en krigszon idag. Alla lyssnar bestörta på nyheterna om terrordåden i Paris och över hela världen spiller människorna ord, ord som blir så tunna…

Ovetande experter utan en susning om mer än sin egen lilla nisch av tillvaron dras med i vågen och uttalar sig  i radio och tv för att bedöma, beklaga och påstå ”Vad var det vi sade”-och andra oroar sig risken för en butterfly effect. Spekulationer och ord, ord, ord.

Någonstans i detta kaos av känslor, graderade från sorgens smärta till hatets domar,
måste alla gemensamt ta ansvar för att bygga försvaret mot all ondska, bygga det av något som är starkare än dessa mängder av tunna ord: I handling som säger att vi fortsätter att tro på den goda människan och kämpa för friheten i dess goda former.

Vi får inte låta ondskan och hatet vinna genom att dra ned oss i samma avgrund som de brottslingar som dödat i Paris, eller bygga upp en evig pingpong av mer hat.

Modig är jag inte, och inte stark. Ändå kommer jag, så långt jag förmår, och på mitt sätt, ändå att fortsätta räcka ut en hjälpande hand/tass till dem som behöver den. Det är bättre att göra något litet än inget. Så när orden inte räcker, måste handlingen tala:
Min tillit till den goda människan består. ♥