Det är väldigt tyst och stilla vid Regnbågsbron. En ljummen sommarvind fläktar doften av
syrener till alla väntande änglakatters nosar. Flera gånger har Lusse varit och tittat ut genom Pärleporten och undrat ”Kommer inte Lurrvar snart? Jag vill ju så gärna träffa honom och jama med honom om vårt hemma!”
Just då kommer det en liten silverkatt tassande på Bron. Han går sakta och lugnt, och i hans päls glittrar det som av diamanter – det är mattes tårar. Att ta avsked från henne var viktigt att låta ta sin tid. Med bestämda steg och lika bestämd min går han nu rakt fram till SkaparKatten och bugar artigt – det syns att Lurrvar har något viktigt på hjärtat…
SkaparKatten böjer ned huvudet och lyssnar uppmärksamt på det Lurrvar viskar: ”Mjau! Stora SkaparKatt, jag tänkte att när jag kommer till Himlen så vill jag ju bli en väldigt stor och stark och stilig hankatt med massor av muskler och så skulle allt vara toppen! Men… Matte sade att jag var precis den Lurrvar som hon älskade mest av allt i hela världen – mina små tassar och min charmiga uppsyn och allt sånt… Och jag känner nu, att jag vill inget hellre än att fortsätta vara jag, precis så här! Jag är ju Lurrvar, jag!” I sin iver viftar Lurrvar med tassen så att han råkar tassa till SkaparKatten mitt på nosen, ganska likt en och annan tassviftning som både Frank och Linnsen varit med om… Och Skaparkatten börjar skratta och buffar Lurrvar mjukt med en väldig Tass tillbaka! ”Sannerligen, en alldeles unik Lurrvar det är du och så må du förbli! Och här är Lusse som väntat särskilt på att få leka massor med dig! Han kan visa dig alla gröna ängars mushål och klätterträd, och tillsammans kan ni hålla en skyddande tass över era människor! Det är fullbordat!”
Och passande små silvervingar slår ut på Lurrvars skuldror, och så springer de iväg, Lusse och Lurrvar, en guldkatt och en silverkatt, för att leka sig genom KattParadiset…