Min ordväxling med katten Kerstins matte Linnea har blivit stora reaktioner på, inte minst från Linnea själv – hon tycker inte om följderna av sitt eget handlande.
Men jag gömmer mig inte under täcket och raderar inte blogginlägg utan står för det jag skrivit, precis som vanligt.
Linnea gör mig kollektivt ansvarig för alla kattvänner som reagerat och kommenterat på hennes blogg, och kallar oss djuraktivister, vilket sannerligen är en ny titel – i alla fall för mig som katt! Djur är jag bestämt, men aktivist? KattRättsAktivist kanske passar bättre? Det tar jag i så fall som en komplimang. Dock kan jag bara ta ansvar för det jag själv skrivit – och det har hela tiden handlat om att försöka förmå Linnea att ändra uppfattning och inte låta avliva Kerstin. Det tänker jag inte ge några ursäkter för.
Här kommer hela hennes senaste kommentar:
Jag har haft djur hela mitt liv, just nu har jag två deltidshundar, min katt och jag passar ofta andras hundar av den anledning att folk litar på mig och min hand med djur. Jag har ALDRIG misskött ett enda djur på något sätt någonsin, och gett 110% kärlek till alla djur jag haft oavsett om det varit katter eller hästar eller hundar. Jag har aldrig någonsin skaffat mina djur för att jag tycker att de är gulliga och i mening att ha dem som leksaker eller showa med dem, det krävs enorm kunskap för att äga ett djur och jag skulle heller aldrig ge mina djur till vem som helst.Jag är tillräckligt kunnig för att äga dessa djur, annars hade jag inte haft dem – självklart. Så ni behöver inte läxa upp mig i de mest grundläggande sakerna när man ska ha ett husdjur och i detta fall katter. Hade ni varit trevligare i er ton hade ni HEMSKT gärna fått komma hem och se hur jag behandlar mina djur – med glädje!
Tycker att ni är rent ut sagt elaka som ni håller på och hoppar på mig och vissa påstår att min katt måste hata mig och liknande, hör ni hur det låter? Jag har övervägt detta under en lååååååång tid efter att ha försökt med allt möjligt för att få bukt med problemet – tror ni att avlivning är det första som dyker upp bara för att min katt kissar på väskan? Tror ni det är det absoluta problemet? KATTEN MÅR INTE BRA! Och det är inte bara av den orsaken!
Att ni djuraktivister väljer att lägga dövörat till och enbart fokusera på det ni själva vill höra och stryka över de relevanta saker är så förbannat tråkigt både för er skull som brusar upp er och för min skull som trots radering av inlägget får motta korkade kommentarer om hur hjärtlös jag är. ALLA som läst inlägget har missat när jag skrivit att jag försökt få en lösning och att en katt som kissar inomhus utan anledning utan bara fokuserat på ”kissat på väska” och ”avlivning”. Men självklart kommer ni missa även denna del.
Bry er om de som misshandlar sina djur istället. Som inte ger dem kärlek, mat eller som slår dem. Som har sommarkatter och som använder sina hundar som accessoarer.
Hur mycket människor är ni som påstår att jag har en katt som hatar mig då jag istället självklart mår dåligt över hennes betende? Hur kan ni säga något sådant efter att ha läst några få ord? Har ni funderat på att fråga innan ni häver ur er massa elaka kommentarer? Skärp er bara, lägg er tid på något viktigare och låt mig vara.
Detta svar kanske inte förändrar sitationen särskilt mycket – vi tycker ju alla att om katten Kerstin ”mår dåligt” så ska hon ha hjälp, inte avliving. Måhända är det ett ständigt hundpassande som skulle ha valts bort så att Kerstin känt sig trygg hemma? Att kissa inomhus gör en katt nämligen av någon anledning – det finns ALLTID skäl. Det är ofta ett rop på hjälp, precis som när utagerande barn slår sönder saker för att bli sedda…
Och har man en blogg med namnet LIFE IS FOR LIVING så kanske man ska leva upp till det istället?
PS. Matte och jag hade ett MYCKET ARGARE replikerande på tungan först. Men på något sätt känns det mer rimligt att Linnea med sitt eget svar får fortsätta visa skillnaden mellan oss. Där jag står för ett hjärta med innehåll.
Jag har inte kommenterat hos Linnea. Det som tog mest i hjärtat hos mig var beskrivningen att ett stort skäl till till att döda Kerstin var att hon inte var tillräckligt gosig och inte kom och möte vid dörren. Linnea verkar inte tycka om Kerstin och därför skall hon dö.
Det gjorde on
Mjau, det blev liksom att katten reducerades till en sak som inte var tillfyllest. Men säg mig när en katt gör allt som en människa förutsätter? Nästan aldrig…. TassKram Wikki
Precis som Nea theCat har kommenterat så är det just den frasen plus att det är så stort fokus på en Esprit-väska (det är ju inte precis någon dyrgrip vi talar om här) som gör att Kerstin ska avlivas. Hade Linnéa läst sitt inlägg med litet distans innan hon publicerade hade kanske reaktionerna blivit annorlunda. Och hon kanske också skulle ha redogjort för vad hon eventuellt hade gjort för att komma till rätta med problemet: byte av sand, inga hundar, mer uppmärksamhet, besök hos vet. för att utesluta ev. medicinska problem osv., osv. Men jag gissar att hon inte gjort särskilt mycket av detta utan bestämt sig att eftersom katten *kanske* kommer att kissa i soffan så ska hon dö……
Jag blir så besviken på människor ibland!
Mjau, precis – hela hennes blogginlägg gick ju ut på att hon ansåg att felkissande katter var typ ”obotliga” och hon såg framför sig att hennes två nya soffor skulle bli nedkissade i framtiden; d v s något som då tydligen inte ens skett ännu?! Och det dömer Kerstin: Förutfattade meningar och en ovilja att se något annat. Alltså inte konstigt att jag och du och många fler reagerar! Vad annat ska en sund katt tänka? NosPuss Wikki
Måste bara jublande berätta att Slumpen är hemma!!! Jag är så himla glad att jag svävar 🙂 Kram Jam o Spinn
HurrJam HurrJam HurrJam! Nu ska vi fira, matte var är krongrädden? NosPuss Wikki
Det finns då människor till allt och det är hjärtskärande. Jag blir såå himla arg och frustrerad och rent utav förbannad! Jag är samtidigt glad och tacksam över att vi andra finns som faktiskt gör allt vi kan för våra pälsklingar vad som än händer ♥.
*STOR styrkekram till dig Wikki och din matte från oss*
Jamarns tack för den kramen! *spinner* NosPuss Wikki
(Det var jag som skrev som Spiken förut, metro ville av någon anledning inte logga in mig ordentligt).
Jag blir så ledsen inuti när jag inser att den katt som avlivats lika gärna kunde ha varit min katt. Han hade nämligen exakt samma förutsättningar när det gällde hans förra tvåbeningar. Mitt lilla monster blev till och med portad från sitt eget hem med ursäkten att han inte var rumsren. När jag tog in honom upptäckte jag väldigt snart att han visst var rumsren, men att han även var en renodlad ensamkatt med en underliggande aggressivitet. Han har rivit sönder min finaste soffa, en jag fått av en numera avliden släkting, men aldrig att jag har funderat på att ta bort honom för att han river sönder saker, eller för den delen att han river sönder mig då och då (händer mer och mer sällan).
Han hade helt klart blivit avlivad om han hamnat hos Linnea, därför att han är en problemkatt och sådana behöver mycket stort tålamod. En katt är inte bara en katt, det är en individ också. Känner man att personkemin inte stämmer, att man inte får till sin kommunikation med katten, att man inte får det utbyte man önskar… då måste man förstå att därute i världen finns det en människa som är olik en själv, och som mycket väl kan ta hand om katten man själv inte kommer överrens med.
Min katt är ensamkatt, det märks direkt. Jag bor alldeles ensam, och han trivs mycket bra med det. Hemmet han kommer från var en barnfamilj med hund storlek mindre, jag tror såhär i efterhand att anledningen till att de inte uppfattade att han var rumsren, var helt enkelt för att miljön inte passade honom. Den punkten verkar Linnea ha missat med sin katt. Att han kanske helt enkelt inte passat in i HENNES familjekonstellation. Och då måste man ge upp sin egoist, och ge katten en chans med en annan familj och annan miljö.
Well, det var allt för mig. Såg att Slumpen var tillbaka också! Det gjorde mig mycket glad.
Kloka insikter du förmedlar, vännen! Ibland måste man inse att det kanske är rätt att räcka till för just EN SPECIELL KATT och då bara den… Och skulle man inte vara den rätta människan för den katt man har, så måste man öppna för andra lösningar! Det har hänt att ”mitt” katthem placerat ut en ”obotlig innekissare” till ett hem där det varit annorlunda förutsättningar, t ex inga barn eller möjlighet att gå ut i rastgård – och plötsligt är katten exemplariskt problemfri. Andra kattvänner har flyttat ut i ett stall och blivit välskötta och älskade stallkatter, där kissandet avdramatiserats och de fungerar som individer. En av dem har med tiden nästlat sig inomhus igen och sköter det utmärkt. Rätt katt på rätt ställe, det är guld det! Ibland måste det vara människan som avstår – inte katten! NosPuss WIkki
Jamarns så bra skrivet. *klappar tassarna*
Tack kompis! Tar det som en kattplimang! TassKram Wikki
Känns som om Linnea blev trampad på en öm tå.. och hade nog absolut inte förväntat sig reaktionen hon fick och slår bakut. Wikki-Du är bäst! Nosbuff
Tack – men jag står på KATTENS SIDA i alla lägen, så är det bara! TassKram Wikki
Amen Wikki! DU har sista ordet och gör helt rätt att inte brusa upp.
Men vet vi vad som har hänt med katten? Finns den kvar? Lever, mår bra?
NosPuss Sven och Signe
Mjau, vet tyvärr inte något om kissen – men skulle inte förvåna mig om personen har gjort av med henne nu i rena ilskan över att inte bli struken medhårs… Sådana egon gör vad som helst. Fejkar sina bloggkommentarer gör hon också, och det är PATETISKT! NosPuss Wikki