När lättnaden sveper genom själen

Isande grå gryr dagen över stad och land. Den vanligtvis något stressade människan lämnar barn på dagis, rattar bilen till jobbet och lever i sin bubbla. I radion hörs reklamen om den bästa blandningen av låtar…

busk

Under taggbusken intill tegelväggen vid bensinstationen släpper en liten ventilationsöppning ut svag värme. Två tufsiga katter sitter tätt tryckta intill varandra för att få så mycket som möjligt av den värmen – en mager ungkatt med en stor reva över nosen och en väldig hankatt med ärrade kinder och avfrusna örontoppar.

Bilar kommer och försvinner, då och då kommer en doft av grillkorv och bröd från dörren. Katterna har under natten delat på ett ketchupindränkt spill och letat vatten, men allt har varit fruset.

Plötsligt stelnar katterna. Fötter stannar alldeles intill deras skyddande buske. De vågar inte röra sig. Det landar en papperstallrik med den ljuvaste doft bara en meter bort, och fötterna försvinner.

Ungkatten kan inte vänta. Som ett streck glider hon längs väggen och stoppar nosen i kattmaten – det godaste hon smakat! Gammelhannen är mer vaksam och avvaktande. Men efter en stund rensar de fatet tillsammans. Det ger dem kraft att gå på jakt efter mer ätbart lite senare, och att leta rester i bensinstationens sopcontainer.

När katterna kommer tillbaka finner de förskräckta att en låda står vid deras ventil. Flera timmar sitter de avvaktande en bit ifrån, men när inget händer smyger hankatten fram till lådan och inspekterar. Den är tom – men bäddad med tidningar och vänd så att ventilens värmeström fångas upp. Lättade kryper kattparet in och somnar tätt ihopkrupna.

Under flera dagar kommer en daglig portion med kattmat under busken, och en morgon kan den dräktiga lilla katthonan inte bärga sig utan sticker fram ansiktet medans fötterna står kvar. I sina drömmar från kattungetiden minns hon vänliga händer…

Den kvällen somnar hankatten ensam i lådan. Han är dock mätt och fryser inte – men han saknar sin lilla hona. Att få mat i skålen under busken känns bra och han reflekterar inte så mycket över att lådan några dagar senare ser annorlunda ut, när han kommer tillbaka från jakten i sopcontainern. Gammelhannen tassar in och fällan stängs bakom honom.

Människorna som i kylan hastat till jobb eller till hem har inte märkt skillnaden, de har inte ens vetat om katterna under buskarna. De kommer aldrig att veta vad som funnits där. Men för mig, som blev räddad till ett gott liv via den snälla kassaflickan som såg våra tassavtryck i snön och hittade oss, och sedan hämtade hjälp från katthemmet, var det skillnad mellan liv och död.

…avslutar kattmamman spinnande. Gammelhannen, som ligger i bästa fåtöljen vid elementet och slickar tassarna, nickar instämmande.

mog1

Och nu, alla mina ungar, så vet ni hur det kom sig att hela vår familj kom till vår husse och matte! Tänk vad bra att katthemmen finns!

Författare: Wikki

Hej! Det här är min blogg. Med mina fyra tassar, arton klor och yviga svans samt en nyfiken nos förmedlas här mina åsikter, med stöd från mattes knä. Där ser jag självklart till att skriva sanningen. Och hur det är att ha två människor som behöver en fast tass. Men nu är det dags för min dagliga promenad ute och den tänker jag inte gå miste om, inte ens för er skull. //Wikipedia

68 reaktioner till “När lättnaden sveper genom själen”

  5. Åh så vackert… nu rinner tårarna igen 🙂 av glädje den här gången. Underbart när missarna kommer in i värmen, det gör att man fortsätter det arbete man faktiskt har företaget sig. Har man lovat så har man… ingen misse kvar i kolonin när jag är klar 🙂
    Nosbuff och snörvel
    /M

    Svara

  6. Tårarna rinner på mig också… vilken fin berättelse… STORA KRAMAR o ROSBUKETTER o HURRA för kassatjejen o de andra som hjälpte kattparet!!! Och detsamma till ALLA som räddar katter runtom i Sverige… när ”vanliga” människor hastar förbi och inte märker nåt.

    Svara

  7. Oj vilken gripande berättelse. Vi sitter här med tårfyllda ögon och bara suckar. Husses tårfyllda ögon menar jag ju. Den där kassatjejen borde få något slags pris för det hon gjorde. Hurrjam!

    Svara

    1. Det är viktigt att låta sitt hjärta beröras ibland – -annars blir vi stumma som människor och ger ingenting tillbaka. Att ge är att leva. Mjuka NosPussar Wikki

      Svara

  9. Viiiilken gripande berättelse *sniff snyft*! och den slutade lyckligt! Hurra hurra för kassatjejer”!!! Tasskramar

    Svara

  11. Det finns fankattiska människor!
    Men hur får man kattspanarblick?? Matte spanar allt hon kan men tycker det är svårt, vi har ev en misse hos oss som vi är osäkra på. Matte har satt ut mat och fixat varmare plats att ligga på men han är bara här ibland.Och det är bara ett fåtal tillfällen vi ser honom Nosbuff

    Svara

  12. Snyyyft du är en MÄSTARE på att skriva Wikki, älskar dig lilla pälsboll!!!!
    Vilken historia, jag känner mig mycket berörd över det hela och små tårar av glädje faller på min kind!
    Pussar på tassar, morrhår och svanstippen!

    Svara

    1. MästerKatten Wikki strikes again?! Nej, jag har nog bara tur att snubbla över de saker som är värda att berätta ibland… TassKram Wikki

      Svara

  13. Det finaste vi läst på länge! NosPuss Sven och Sigen

    P.S. Alla våra tvåbenta är sjuka så vi härjar fritt!

    Svara

    1. Mjau, kan det vara någon av dina kattentarer som hamnat som ”Anonym”? För det finns två sådana, och båda säger gosiga saker om snälla kassatjejer… NosPuss Wíkki

      Svara

  16. Så underbart! Kan du inte få den publicerad i nån veckotidnings djurspalt (och få lite kosing också)? För så underbar är berättelsen.

    Svara

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *