Husses farmor…

img77
En tunn och rynkig hand mellan husses och mattes… Många tårar idag men också så skönt att får säga kärlekens ord till tack medans det finns någon som hör, förstår och tar emot dem med klara sinnen! Husses farmor kommer att lämna oss – det sker nog inte omedelbart men inom allt mellan veckor till en månad, ingen kan säga exakt. Själv vill hon bara få slippa ifrån kroppen med cancersvulster överallt, maten smakar inte, livet lockar inte längre, hon säger ”Snart kommer Sankte Per och hämtar mig!” och ler milt med sin varma blick fästad på husse…

Tack SkaparKatten för den tid vi hittills har fått och ännu får ha farmor! Av hjärtat tack!!!

Författare: Wikki

Hej! Det här är min blogg. Med mina fyra tassar, arton klor och yviga svans samt en nyfiken nos förmedlas här mina åsikter, med stöd från mattes knä. Där ser jag självklart till att skriva sanningen. Och hur det är att ha två människor som behöver en fast tass. Men nu är det dags för min dagliga promenad ute och den tänker jag inte gå miste om, inte ens för er skull. //Wikipedia

20 reaktioner till “Husses farmor…”

  1. Oj. Det där känner vi igen det är inte så värst länge sedan min mamma lämnade detta jordeliv.
    Men när jag satt där på begravningen och hörde prästen prata om Himmelriket. då först förstod jag (gamla människa att det var ju faktiskt det är ju samma som Skaparkattens bro som vi alla skulle träffas vid en gång. Tänk efter detta har jag aldrig känt Sorg en enda gång.
    Jag vet att jag och mina föräldrar o mina älskade katter skall få ett återseende en gång så det kommer att slå allt det jag nånsin varit med om förut.
    Så känn ingen sorg våra dagar är uträknade.
    Men visst önskar vi att dom vi känner o älskar får vara med lite till.
    Nalle

    1. Mjau, så länge man mår bra och orkar så visst ska man få vara med lite till… Men när kroppen gett upp och själen längtar efter frid och smärtfrihet, ja då ska man få gå över Bron – och då kan det vara viktigt att tillåta det. Vi är glada att ha fått säga de viktiga orden och ge fri resa. Kärleken bär vi ändå med oss i hjärtat! NosPuss Wikki

  2. Ni är kloka människor som förstår att uttrycka er tacksamhet mitt i sorgen och förberedelsen för saknaden… det beundrar jag er för, skall ni veta. Ja, när kroppen blir förstörd av sjukdom och lidande är det en befrielse att få resa hem till Gud, som vi människor kallar Honom (katterna säger Skaparkatten). Det är vi som blir kvar, som blir lämnade, som sörjer och saknar så det river och sliter i våra hjärtan… och så måste vi få känna, det är ett slags kärleksbevis det också. Tänker på er och innesluter er i våra böner!

    Kram från klostret i Otterbäcken genom sr. Carina.

    1. Tack för bönerna – dem kommer vi också att bära tacksamt i våra hjärtan! Det är ändå en nåd att få ta farväl och säga de viktiga kärleksorden, och finnas där… Nu hoppas vi bara på en lugn och stilla sista resa utan alltför svårt slut. *suckar* TassKram Wikki

  3. Ack ja, livet… det är förunderligt hur det går till och ter sig. Men tänk att hon har människor och katter runt sig som älskar henne och som hon älskar ända tills att detta jordeliv tar slut. Inte alla förunnat… Men, saknaden och sorgen av att mista någon är lika stor oavsett när, hur eller varför… Skicka varma tasskramar till husse och hans farmor. Buffar på nosen

    1. Mjau, vi är tacksamma och stolta att ha fått hennes kärlek också… Och nu lättnaden att vi vet att hennes tre katter som är 12 och 13 år kommer att få bo kvar i huset som farmor bott i så länge de lever också… *spinner* Tack för er omtanke! NosPuss Wikki

  4. Denna tid, så obönhörligt den bara går och går. Tänk om man bara kunde stoppa den så att alla levde i evighet och bara hade det mysigt tillsammans…
    Hoppas ni får en fin sista tid med farmor.
    Kramar och tassklappar till er alla.

    1. Mjau det är under bearbetning – ska bli annorlunda framöver, men jag vet inte riktigt hur ännu! *gnuggar morhåren*
      NosPuss Wikki

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *