Vispen och lussekatten
En julsaga från 30-talet av Ester Ringnér-Lundgren (Mer känd som Merri Vik, författare till Lotta-böckerna)
Annika satt i fönstret med näsan platt emot rutan och betraktade de stora snöflingorna som långsamt virvlade runt i luften. Bredvid henne satt Vispen, hennes lilla kattunge, och slog på rutan med sin tass i fåfänga försök att fånga en snöflinga.
– Tänk, snart är det jul, sa Annika.
– Ja, men först kommer lucia. Det är i övermorgon redan, sa mamma inifrån rummet.
Annika vände sig om och sprang fram till mamma.
– Snälla, snälla mamma, kan jag få en precis egen stor lussekatt då?
– Åja, det kan jag allt lova, sa mamma.
Annika snurrade runt av förtjusning.
– En egen stor lussekatt, kvittrade hon. En riktigt stor och fin.
Men borta i fönstret satt Vispen kvar, och han brydde sig inte ett dugg om de trevliga snöflingorna längre. Han hade ju hört hela samtalet, och han hade blivit så förskräckligt ledsen, så det kan ingen tro.
– Jaså, tänkte han bittert, Annika vill ha en ny katt! En stor katt! Jag blir väl också stor så småningom. Och ett så tokigt namn sedan. Lussekatt!
Vispen riktigt fräste ut namnet. Lussekatt!!! Ingenting var roligt längre. Inte den sköna brasvärmen, inte hans lilla sovkorg med ljusblått täcke! Vispen var bara ledsen.
Men så visste han vad han skulle göra. Han skulle gå sin väg! Då skulle nog Annika bli ledsen hon också och ångra att hon önskat sig den där lussekatten.
Sagt och gjort. När Annikas mamma ett ögonblick ställde dörren på glänt för att gå ett ärende ned i källaren slank Vispen ut.
Ute var det kallt! Vispen lyfte tassarna så högt han kunde i snön. Ett stycke längre bort glimtade en mängd ljus. Där låg staden, det visste Vispen, och dit gick han. Det tog inte så lång stund förrän han var framme. Där fanns mycket att se på så här nära jul, och hade det inte varit för den där lussekattens skull hade det varit enbart roligt att se på all grannlåten.
Tvärs över gatan var tallrisgirlander spända. Och på var och en satt en liten tomte och höll en lykta. Det var rysligt vackert, tyckte Vispen.
Då hörde han plötsligt ett morrande bakom sig. Han behövde inte vända sig om, han visste allt att det var en hund. Utan besinning hoppade han upp mot tallriset som var fästat runt ett skyltfönster, lyckades få fäste i det, klättrade vidare och nådde de långa banden från en röd jätterosett, och nästa ögonblick hade han tagit sig ut på tallrisgirlanden tvärsöver gatan.
Under sig såg han myllret av folk, bilar och spårvagnar, och Vispen blev så rädd att han måste blunda. O, så gräsligt om han skulle falla ner!
– Kära, lilla vän, hur har du kommit hit upp, frågade en vänlig röst.
Det var den lilla tomten som talat.
– Det var en hund som skrämde mig, jamade Vispen ynkligt, och nu törs jag inte klättra ned.
– Det kan du säkert, om du bara tittar rakt fram, sa tomten. Jag kan inte följa med dig för jag måste hålla den här lyktan, men det går nog bra ändå. Titta bara inte nedåt.
Vispen tackade så mycket för rådet. Så tittade han stadigt rakt fram och balanserade iväg på girlanden, som vajade av och an. När han kom fram till väggen lyckades han hasa sig nedför en stupränna.
Så stod han på gatan igen. Alldeles bredvid fanns det stora, upplysta fönster. Innanför stod en massa bord, och folk kom in och satte sig vid borden. Genast kom en flicka i ett litet vitt förkläde fram. Så gick hon igen men kom strax tillbaka, och då bar hon en bricka med en massa saker på och började duka bordet. Vispen såg att det stod en gräddkanna på brickan, och nog tyckte han att det liknade en härlig, nystekt strömming på ett av faten.
– O, ett så trevligt ställe, tänkte Vispen och slickade sig om nosen. Dit in går jag!
Han slank in genom svängdörren. Framme vid fönstret var ett ledigt bord. Dit gick Vispen, hoppade upp på stolen och satte sig tillrätta.
En stor karl vandrade av och an bland borden. Han rättade till stolar och ordnade med blommorna på borden och log vänligt mot alla.
Han ser väldigt snäll ut, tänkte Vispen, han ger mig säkert grädde. Mjau, mjau, mjau!
Den stora karlen vände sig blixtsnabbt mot Vispen när han hörde jamandet. Men tänk, han såg inte ett dugg snäll ut längre. Han var så ond, så han var alldeles röd i ansiktet. Han hade blivit biten av en vildkatt en gång när han var liten, så han tålde inte katter. Han trodde de var lika farliga allihop. Han rusade fram mot Vispen och röt:
– Schas på dig! Ut härifrån! En katt på stans finaste kondis! Och på fönsterplats till på köpet!
Vispen var utanför dörren innan den stora karlen hunnit tala till punkt en gång. Och han som såg så väldigt snäll ut, tänkte Vispen besviken.
Ute snöade det ändå mer. Stora, våta flingor som la sig som ett vått täcke på Vispen. Och så kallt det var om hans små tassar sedan. Och allt detta för lussekattens skull. Vispen skulle vilja gråta åt alltsammans.
Så kom han förbi en affär där det fanns massor med blommor i fönstren. Och se, på en kvist hängde det två par små träskor, de sötaste man kunde tänka sig. Vispen blev förtjust. De skulle allt vara sköna för mina små tassar, tänkte han. Dem tar jag.
Han tassade efter en herre in i affären och slank in bland alla blommorna. Så försökte han slå ned de små träskorna med tassen. Men just då böjde sig flickan i affären ned för att ta fram några rosor som någon skulle köpa, och då råkade Vispen slå till hennes hand med sin tass.
Ett sådant liv det blev! Flickan blev så rädd att hon hoppade högt och skrek i himmelens sky, en vas vältes och vattnet skvalade. Vispen snodde iväg som ett litet nystan, ut genom dörren som öppnades just då, en sådan tur, och stannade inte förrän han snott runt nästa hörn. Där fanns en vedgård. Den var öde och tom så här dags på dagen, och Vispen slank in och gömde sig under en kullstjälpt låda.
Tänk, så motigt allting var! Vispen hade aldrig förr varit frusen eller hungrig eller ledsen, och nu var han allting på en gång. Och så han längtade hem! Men där satt förstås Annika och klappade lussekatten. Vispen suckade tungt. Så somnade han.
Tidigt nästa morgon vaknade han ruggig och frusen.
Nu går jag hem i alla fall, tänkte Vispen. Kanske, kanske kan Annika tycka om mig också.
Men Annika satt i fönstret och grät, när hon tänkte på Vispen och undrade vart han tagit vägen. Då fick hon plötsligt se Vispen, våt och eländig, slinka in mellan spjälorna i grinden. Annika for på dörren, störtade emot Vispen, lyfte upp honom och skrattade och grät om vartannat.
Vad Vispen blev ompysslad! Annika torkade hans våta päls, gav honom varm mjölk med grädde i, rullade in honom i sin bästa dockfilt och la honom i hans lilla korg framför brasan.
Vispen sov till långt fram mot eftermiddagen, men då vaknade han varm och mätt och glad. Han såg sig försiktigt om efter lussekatten, men han syntes inte till. Han har väl inte kommit ännu, tänkte Vispen. Nu går jag ut i köket och hälsar på Annika.
Från köket kom en ljuvlig doft av nybakat bröd. Vispen tassade in och strök sig mot Annikas ben.
– Mjau, jamade han. Mjau.
– Nej, se Vispen, sa Annika. Är du vaken nu? Varför sprang du bort i går kväll, din lille fuling?
– Mjau, mjau, jamade Vispen.
– Ja, du är hemma igen, det är det viktigaste, sa Annika. Men nu ska du få se min stora, fina lussekatt. Du kan inte tro, vad den är fin. Och Annika sprang fram till bordet och lyfte ned ett fat som hon kom tillbaka med och höll framför Vispen.
Något så snopet som Vispen när han såg vad som låg på fatet kan man knappast tänka sig. Hans stora ögon blev dubbelt så stora, och han kom sig inte ens för med att jama. För där på fatet låg en – saffransbulle! En väldigt konstig saffransbulle, flätad i mitten och med fyra snirklade hörn.
Och jag som trodde att en lussekatt var en vanlig katt, tänkte Vispen. Tänk, så gränslöst mycket obehag jag sluppit undan om jag bara anat att det var en konstig saffransbulle.
