Okategoriserade – Sida 873

Vad är Japanese Bobtail?

Ett litet piffigt sexredskap för spanking? En ny japansk popstjärna? En frisyr? Det var fel – fel – och fel!

Japanese Bobtail är en kattras som ökar i popularitet och sprider sig över världen. Den har funnits i Japan i många hundra år, dokumenterat med tryck och målningar från 1500-talet! Det gör att bobtailen är en ”naturlig” ras med väldigt frisk standard. Katterna föds i kullar inte större än 3-4 ungar, men ovanligt stora i förhållande till den vuxna katten. Ungarna blir aktiva ovanligt tidigt också, och rasen är mycket motståndskraftig mot sjukdomar.

Det unika för den här kattrasen är dess kaninliknande svans! Svansen får inte vara längre än 12 cm, ibland är den böjd och ser då ännu kortare och fluffigare ut. Svansstråna är ovanligt långa och täta och spretar ofta utåt, i en form som brukar kallas pom-pom- eller rakborsteliknande. Katterna föds alltid med kort svans, aldrig med hel svans eller utan svans som Manxkatten (Vilken JBT inte har minsta släktskap med). Pälsen i övrigt kan vara lång- eller korthårig, i Sverige är dock bara kort päls godkänd. Den har inte så mycket underpäls och fäller väldigt lite hår.

I övrigt har denna kattras ytterligare kaninliknande detaljer i sitt utseende, nämligen att bakbenen är mycket längre än frambenen! Följdaktligen är de duktiga på mycket höga hopp, klättrande och är ständigt på språng. Det är en mycket alert och pigg ras med stor lekfullhet. En ”JBT” älskar människor, trivs med barn, apporterar och trixar, allt för att få uppmärksamhet. Kanske inte så mycket knäkatt – det har den inte tid med! Balansen är utmärkt och att hänga kring någon människas axlar en kär sysselsättning.

Och så skulle ni höra denna ljuvliga katt prata – vilket de gärna gör, på japanska förståss! – de sjunger! Mjukt, vackert, melodiskt! Pratar man med en JBT så svarar den – alltid!

Enligt den japanska traditionen anses en JBT föra tur med sig. Allra helst om de har lyckofärgen Mi-Ke, trefärgad svart+röd+vit, och är katten dessutom odd-eye anses det särskilt lyckobringande. Oftast är katten ”van”-mönstrad d v s vit kropp med annan färg på huvud och svans, men alla färger utom siamesmaskning och agouti är godkända.

JBT har fått vara förebild till Maneki-Neko, den japanska lyckokatten, som ofta syns avbildad med ena tassen vinkande. Höger tass uppe betyder välkomnande för gäster och besökare, vänster tass uppe betyder goda affärer. (Maneki-Neko ska få en utförligare beskrivning i ett eget inlägg!)

Hur har vi det med japanese bobtail i Sverige då? Ja de är inte många, men i slutet av januari i år, på Nerks kattutställning, gästades Örebro av den JBT som var den allra första i Sverige, nämligen Akiko of Benhana! Hon kom till Sverige från Kanada som ungkatt och registrerades som godkänd 2006. Akiko är en skönhet med den förnämsta bobtailens alla attribut:

Fast på bilden från utställningen ovan ser hon mest ut att längta hem?

Mjau på estniska

Kort lektion i kattspråk igen:

Något mer om Semlan

Matte minns… att hon var lite mer än 6½ år när hon fick sin mammakatt Semlan. Eller om det nu var som Semlan ser det, att matte blev hennes unge!

Semlan kom till gården som dess allra första katt på mycket mycket länge. Hennes tänder var ju, som jag berättat tidigare, inte i något bra skick. Men hon var en spinnande och mysig katt, och så efter några dagar som innekatt fick hon gå ut i det fria och bekanta sig med omgivningen.

Och det gjorde Semlan. På sin allra första dag ute i sitt nya hem fångade hon sex möss på ungefär en timme! Eftersom hon hade lite svårt att äta dem, så radade hon upp dem på trappan utanför huset. Det var inte svårt att förstå vad det betydde: Mamma Katt fixade mat till sin familj…

På den här bilden från 1996 har matte somnat omgiven av sina båda mammor: Stora matte och kattmamma Semlan. Än idag pysslar Semlan om stora husse och stora matte, och fångar möss lite mer sällan, nu finns det ju ytterligare tre katter som sköter det jobbet.

Vi kommer snart och hälsar på, Nova och jag, hör ni!

Semlan ska till tandläkaren!

I morgon ska mattes mammakatt på landet, Semlan, till sin tandläkarveterinär… Som tur är vet hon inte om det idag!

När Semlan kom från katthemmet till sin familj på landet 1/11 1995 hade hon väldigt dåliga tänder – tre avslagna hörntänder, blödande infekterat tandkött och kindtänder som var så övervuxna med tandsten att de knappt syntes. Hon kunde bara slicka i sig maten, knappt tugga. Då fick hon åka till veterinären, som tog röntgenbilder och med sorgsen min meddelade att Semlans tandstatus var så usel att prognosen för framtiden riskerade att bli dyster – och kortvarig… det var i stort sett inte värt att lägga några pengar på, utan låta katten klara sig så länge det gick, högst ett halvår. Men stora matte och matte var envisa och bad veterinären i alla fall göra henne så fin i munnen som det bara gick, ta bort tandsten och slipa till de trasiga hörntänderna så de inte skulle bli sämre, vaccinera och hela baletten…

Men nu bevisade Semlan att katter är ett segt släkte med obeskrivlig överlevnads-förmåga – den hade tagit henne från Ryssland och hit, från ett uteliv med ungar till ett katthem, från katthem till familj: Det slog hon klorna i för att behålla! Så Semlans tandkött läkte när tandstenen försvunnit, hon kunde tugga igen och av bra foder blev hon rund, blank i pälsen, vacker, stark och levnadsglad!

I fortsättningen har Semlan fått åka en gång om året till veterinären och fått tänderna tillsedda, och hon verkar inte visa minsta tecken på att bli sämre. Tvärtom, i morgon är det för FJORTONDE gången hon gör denna resa! Coolt, Semlan!

Och till människor som tvekar om att ta sig an en katthemskatt i lite sämre skick – ge den en chans! Katter klarar mer än man tror!