Matte, jag är en gammal katt nu, min kropp är inte frisk. När de här bilderna togs för en månad sedan var jag redan påverkad av min FORL och började förbereda mig för min resa till SkaparKatten. Att göra den resan kräver styrka och mod. Matte, jag vet att idag har du gett mig hjälpen att färdas den sista biten… Och du är med mig.

Jag är inte rädd, matte. Jag har varit trygg i din kärlek ända sedan jag kom till dig som liten kattunge. I allt har jag kunnat lita på dig. Men idag började jag ha svårt att andas. Så när du hjälpte mig ut i trädgården för att jag skulle få lindring av den friska morgonluften i morse, då visste jag också att det var sista gången jag kissade där ute i gräset… 
Nu har jag somnat i din famn, matte. Du kommer alltid att minnas precis hur jag kändes i dina armar med min form och tyngd. Det kommer alltid att stanna kvar hos dig, liksom mitt alldeles speciella spinnande… Så svepte min själ iväg och mina ögon slöts för sista gången. Med dig på näthinnan, min älskade matte…
Nu är jag hos SkaparKatten. Vägen dit över Bron såg märkligt nog ut precis som vår lilla väg hemma, ja, det var som att komma Hem ändå…
SkaparKatten lägger sina väldiga Tassar kärleksfullt kring vår vän Slampen, och änglakatterna sjunger ”Det är fullbordat!”.