Ha en skön kväll! Nu smyger jag ut och tänder ljus för alla katterna i ”Wikkis Minneslund” – och många fler därtill! HalloweenTass på er!

Så här ser det ut i min bloggprofil, alldeles för många utkast som inte blir färdigskrivna! Suck – fakta saknas, svar om tillstånd att använda bilder inväntas, eller inspirationen tryter. Det finns en hel kattong med kladdlappar med bloggidéer också… Jag skulle vilja göra så här med dem:

Nej, faktiskt inte katt på huven i full fart – men bilden lurar ögat. Den här bilden har cirkulerat på reddit.com och fått många att yla högt i förskräckelse… Men enligt fotografen så har bilen bara startats och kissen som suttit på biltaket tar sig försiktigt utför rutan för att hoppa ned på marken. Jag vill hoppas att det stämmer! *ryser*

Nu hoppas jag att jag lyckas få ordning på alla promenadbilder från i förrgår!
Här ser ni mig – eller rättare sagt, min glada svansplym!

Jag har konstaterat att det här katthuset är helt felbyggt – men med lite mer väggar, isolering och lite uppvärmning så skulle det kunna trygga tillvaron för några utekatter, eller hur? (Får ta ett jam med snickrande Stora husse sen…)

Här ser ni ett av mina nya klätterträd! Jag tar fart med matte hängande efter i slowsnubbel och RUSAR uppför stammen – fast aldrig högre än två meter! Matte ska ju nå mig ifall kopplet fastnar!

Mjau, så måste jag visa min fina reflexbricka också! Men matte säger att hon ska leta reda på min reflexväst, så att vi kan gå ut när det är mörkt också.

Som ni ser, så har jag satt nästan full vinterpäls! Det är skönt att ha Wikki Fluff nu…

Så här ser de andra av mina nya träd ut, de är perfekt klättervänliga och på lagom avstånd från varann. Nästan som om någon trädgårdsmästare tänkt på oss katter här!

Puss på dig, Välkomnaren! Om du fryser så kan du få låna min blåa stickade tröja!

Men oj vad mina små ben blir trötta efter fyra halvtrappor uppåt…
Kan du bära mig sista biten, matte?

 Nu är det Halloween, de dödas högtid. Då duger vi svarta katter som tjusiga fest-accessoarer…

Men resten av året är vi på många håll bortglömda. Undra på att jag ser sorgsen ut… Om inte mina ungar hittar goda hem snart, så kommer de också att vara som jag, en svart skugga ute på parkeringen, när jag letar sopor vid återvinningsstationen. Jag försäkrar mina ungar att de verkligen är vackra nog för att vara älskade varje dag, året runt, och försöker glömma att min kropp värker av kylan från den blöta asfalten och mina tassar är såriga av glassplitter bland soporna. Jag försöker ju bara hitta mat, så jag kan ge mjölk till de små.

Människorna här har så bråttom, de ser mig inte. Jag hör ihop med mörkret, smutsen och skuggorna. Det här är min sjätte kull ungar. Vad som hänt med de andra ungarna, det vet jag inte. En del blev inte så gamla, jag kunde vakna med en kall död liten vid spenen, och veta att de andra i kullen skulle gå samma väg. En del hann bli stora och ge sig av, en del bara försvann.

En lycklig unge vet jag bor i ett av de höga husen hos en människa. Han är rödrandig med vitt. Jag ser honom på håll i ett fönster ibland och då känner jag stolthet, han ser blank och tjock ut. Men jag undrar alltid varför inte människan tog in den svarta systern som låg bredvid honom i lådan under cykelskjulet där jag födde dem. Man förstår inte människor.

Ibland har jag funderat på om det finns någon som vill älska en svart katta som mig. Jag har lika mycket kärlek i mig som vilken katt som helst. Alla dagar…

Och klä ut sig när det är Halloween!?? Här kommer en Zombie!!!
Fniss fniss fniss!

Hela mitt låååånga fina inlägg
om min sköna utepromenad
igår bara försvann! Morr!

Försöker på nytt lite senare!
Tass på er!

Kommer ni ihåg att jag jamade för en tid om Ledaren Otis och hans budskap? Och även berättade att katten Otis inte var helt kry, han kände att det snart var dags att tassa över Bron… Till min och mångas sorg, vi som uppskattar bloggen Cult of Otis och dess budskap, är det tungt att nu veta att den vackra tabbyn Otis lämnat sin kära familj…. Hans lärjunge broder Oliver berättar: ”With one last kiss on the forehead, and a whispered goodbye from the Guardians, Leader Otis let go. Bathed in sunlight He departed this world, surrounded by the love and gratitude of those fortunate enough to have shared His life.” *sniff*

Men Otis har lämnat ett viktigt Budskap – och jag tror att hans vilja är att detta Budskap sprids! Jag har själv läst det gång på gång och tagit till djupet av mitt hjärta. Därför citerar jag det här i sin helhet, i djupaste respekt och beundran:

My Final Message

My Disciples,
If you are reading this, I have departed. Let us first just acknowledge the weight of that. Our journey together was not nearly as long as I hoped it would be, but please know that it has been an honor to have met so many wonderful people, furred and non-furred, and to have shared the trials and triumphs of My life with you.

I know that during My long convalescence many of you were hoping and praying for a miracle to happen that would save My life, and it may seem like that miracle didn’t happen. But I need you to understand something. That miracle did happen. It did happen, and it did save My life, but it happened at the beginning, not the end.

The miracle that saved My life happened seven years ago when two humans looked out into their yard and saw a desperate, starving kitten looking back at them. They didn’t know who I was or where I had come from. They didn’t know what potential lay within Me, or the cat that I could become. They only knew that I needed their help. The miracle happened when they made the choice to rescue Me.

Had the Guardians not made that one, simple choice, I might have slipped into The Shadows forever. I would not have experienced seven blissful years filled with love and happiness in their care. I would never have met The Brothers, or Thomas, or Mama Cat. You would not know Me, or even know that I ever existed. There would be no Cult of Otis because there would be no Otis. In My darkest hour I needed a miracle and I got it, and the life I lived afterward was better than I could have ever imagined.

As all lives must, My life has come to an end. I know that, due to My young age, My end may seem tragically premature, but a life should be judged by its quality, not its length. I had a rich, full life, and all of you helped make it even more so. For that you have My everlasting gratitude.

But now I must finally say it, My Disciples, the hardest word of all.
Goodbye.

Although My spirit has departed, a part of Me will remain. When you look out into the world without walls and see a cat in need looking back at you, I will be there by your side. You will feel My soft breath on your cheek and My purrs of encouragement in your ear. Listen closely, and through the purrs you will hear My final commandment come to you in a whisper:

Be the miracle.

So Sayeth Otis

Det var fullständigt tyst i KattHimlen, när Pärleporten sakta öppnades för att välkomna en mycket Speciell Katt… SkaparKatten och alla ÄnglaKatterna spann en stilla hymn och spanade nedåt RegnbågsBron, där den väntade katten kom vandrande med lugna och trygga steg. Det var Ledaren Otis, men nu en helad och stark Otis, som trädde genom Grinden. Alla katter reste sig och de jamade “MjauHurra!”
Men SkaparKatten sänkte sitt huvud i vördnad och bugade djupt för honom:
“Otis, du har varit en trogen katt, en god Ledare för dina Lärjungar, och ditt uppdrag är nu fullgjort till varje del.  Vi är alla hedrade att få dela den Eviga Friden med dig! Och  Ditt namn skall från och med nu vara “Sankte Otis”! Det är fullbordat!”

Här är några bildtips på hur man kan hålla värmen:

Men viktigast är ett litet men ack så viktigt är följande informationsblock som jag lånat från den skickliga kattungeräddarinnan Josefa – hon är otroligt bra på att klara just små kattungar som på ett eller annat sätt mist eller kommit ifrån sin mamma:

Vad gör man om man hittar en liten övergiven kattunge? Först och främst så förvissar man sig självklart om att den verkligen är övergiven eller har kommit bort från mamman och syskonen. Oftast är inte kattungen övergiven, utan mamman är ute på jakt eller har blivit skrämd/fördröjd av någon anledning på någon av sina rundor, och kommer tillbaka.

Ibland inträffar tyvärr olyckor. Ibland blir kattungar dumpade. Då behöver kattungarna hjälp!

Det första man ska tänka på är att man INTE får ge en nerkyld kattunge mat/mjölkersättning. En liten kattunge blir lätt nerkyld även i vanlig rumstemperatur, eftersom de inte är bra på att hålla värmen själva. Då kan inte mag/tarmsystemet bryta ner maten, utan det är stor risk att det kommer att kollapsa med svår diarre som följd. Det kan  visa sig ganska omgående, eller efter några dagar.

Om kattungen är mycket medtagen, så ge honungsvatten eller vätskeersättning. Det ger energi som går direkt ut i blodet. Se sedan till att få upp kroppsvärmen på kattungen. Det räcker inte med att rulla in kattungen i en filt ett tag, så att tassarna känns varma. Den måste få upp värmen i de inre organen. Enklaste sättet är att helt enkelt ge den ett varmt bad och samtidigt massera igenom den ordentligt med fingertopparna så att blodcirkulationen kommer igång. Torka riktigt torr. Ha sedan någon värmekälla på sovplatsen. Värmematta, värmeflaska, vetekudde osv. Närmaste timmarna är det sedan bra att fortsätta att ge honungsvatten/vätskeersättning, som man sedan kan börja blanda med mjölkersättningspulver. Eller ge miniportioner av lättsmält mat, om kattungen är lite äldre.

Snälla tänk på detta. Det är så onödigt att kattungarna ska behöva dö p g a felbehandling.

Det här är viktiga kunskaper, men jag vill också lägga till ett råd: Experimentera inte med kattungar på egen hand om du är osäker – ha stående kontakt med en veterinär som stöd! De kan också behövas!!